Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
i början ett så nära etymologiskt sammanhang mellan
partici-pierna på *-örus och desiderativerna på -urio, att en eventuell
sammanblandning eller kontamination mellan de ursprungliga
stammarnes former är tänkbar, så att *-örus kunnat ombildas
till -urus. — På samma sätt tror jag, att hUmänus är ombildadt
från ett ursprungligt *hÖmWnUS efter humus af en italisk
grundform *hmo- liksom suntus med italisk stämtonutveckling af
*smus (jfr Möller P.-B.B. VII, 523). — Adverberna lmc, ÏUüC,
istuc (217, 7) gå väl ytterst tillbaka till M-stammar. Åtminstone
kan man till pron.-st. qo-, qe- och q(e)i- anföra en parallelstam
q(e)u- i s. hUcid, Jcûha, hutra möjligen ock i 1. cur. Dylika
.M-stammar kunna vara starkt deiktiskt lokala kombinationer af
de ursprungligen enkla stammarne och det lokativiska elementet
-u, alldeles som q(e)i- med ett dylikt element -i.
36 A n. Förf. antager Osthoffs (Perf. 572 ff.) regel att
slutljudande a > e (1. pede = neåd). Att denna regel ingalunda
är säker, har man skäl att förmoda, ehuru det är svårt att
stringent motbevisa den; emellertid antaga flera forskare, att
in-strumentaländelsen var -e ej -a (Danielsson Gram. Anm. I,
19 n., J. Schmidt KZ. XXVII, 291 fï.). En ablativform
*peded är högst problematisk (jfr nedan).
39 A. Gr. rßa bör med all sannolikhet till lit. jëgti,
nûjegà o. s. v. (Bezzenberger BB. II, 190) och enligt min
mening äfven tili «l’Qtjoç aîtfioç, ej till 1. juvenis o. s. v. —
B. Att ett lesb. cpvlto skulle representera ett ieu. bliüiö, är allt
annat än sannolikt. Antingen är det af *blni(y.)iiö eller också
betecknar i i (fvioi endast ett sekundärt utveckladt glidningsljud.
Detta är så mycket antagligare som „æoliska“ dialekter mer än
andra gjort sig utaf med intervokaliska i, äfven sådana, som i
andra dialekter kvarstå. Och en utveckling af ett dylikt
glidningsljud kunde särskildt vara motiverad genom den allmänna
förträngning (och palatalisering) af urspr. o-vokaler, som man
iakttagit i mindre-asiatiska dialekter. •—- Förf. omfattar den från
Wackernagel härrörande afBrugmann upptagna åsikten, att t.
ex. xnito, Ts-lf’o), toio genom epentesstadierna *xaif fi), *TEXsi<ra, *rojjro
blifvit xn/a, jeltioi, i olo. Denna åsikt är både onödvändig och
på grund af epentesföreteelsens ringa utsträckning i allmänhet
— med säkerhet påvisad endast i ett bestämdt fall —
oantaglig. Man kan lika gärna antaga en utveckling som -si-’ >
-e{-> -ii- > -i- o. s. v. eller -sii- >■ -ii > -i-, Föröfrigt kan
man enligt min mening hysa berättigadt tvifvel, om Ttlico, tov
uppkommit af reHeiut, toXo (jfr 187, 11; se ref. De deriv. verb.
contr. p. 214).
utbildad med r-suffix (liksom o. s. v., got. viprus, fht
widar) och ytterligare afledt: *uet>ïo-, deraf urlat. véturio-,
hvar-igenom ur i st. f. or vore betingadt.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
