Till sina vegetativa delar överensstämmer denna växt ganska nära med våra Nymphæa-arter och skiljes lättast därigenom, att bladen äro mera avlånga, tätare och tydligare nerviga samt på båda sidorna ljusare gröna (hos vita näckrosor ofta brunröda på den undre eller på båda sidorna). Blomman är av mer skiljaktig byggnad: de stora gula, utvändigt grönaktiga hyllebladen äro foderblad, till antalet 5, och innanför dem sitta i stor mängd de rödgula kronbladen, fig. 3, som äro mycket mindre och hava honungsavsöndring till sin uppgift (jfr härmed blommans byggnad hos Trollius, nr 175). På deras konvexa utsida finnes honyngen i små droppar. Ståndarna uppgå till mer än 100 och sitta mycket tätt i fem kretsar, av vilka den yttersta blommar först och den innersta sist. Då en ståndarknapp skall avgiva sitt pollen, kröker den sig utåt, fig. 2, och kommer sålunda närmare de honungsalstrande kronbladen, som insekter (flugor, skalbaggar) besöka. Blomman har mycket stark, vid första bekantskapen angenäm, men efter en stund kväljande lukt, som t. o. m. kan förorsaka illamående. Fruktämnet hos Nuphar sitter helt och hållet ovanför hyllet och ståndarna, fig. 2 och 6 (hos Nymphæa är det till större eller mindre del nedsänkt i blomaxeln, sp att det tyckes utgöra själva fästet för blommans övriga blad).
Gula näckrosen förekommer i hela norden utom det nordligaste Norge och går liksom vita näckrosen upp i de lägre fjälltrakterna.
Näckrosornas väldiga jordstammar hava i Sverige använts som nödbrödsämne, för vilket ändamål de torkades och maldes till mjöl.
Tavl. 182. Fig. 1 blomma och där bakom ett blad, 2 blomma i längdsnitt, 3 ett kronblad sett från sin övre sida (1/1), 4 en av de yttersta ståndarna, sedd från insidan (2/1), 5 en av de innersta ståndarna, likaledes sedd från insidan (2/1), 6 pistillen och därunder kronblads- och ståndarfästet (3/1), 7 frukt ituskuren på tvären jämte de kvarsittande foderbladen, 8 frö (3/1).
Förra Nästa Index Innehållsförteckning