Denna art är ett av våra högsta och tjockstammigaste träd. Den växer tämligen spridd vid stränder och planteras allmänt vid båtbryggor, i alléer o. s. v. Den går ej längre mot norr än ungefär till ekgränsen (nr 368), och dess uppträdande beror säkerligen till stor del på plantering genom människohänder. Detta bestyrkes därav, att vi hos oss nästan uteslutande hava hanträd. Man planterar nämligen ogärna honträden av salicaceerna, såsom asp, popplar och pilar, emedan deras yviga frön och avfallande fruktställningar vanställa gårdsplaner och bräsmattor. Skörpilen har emellertid även ett got förökningsmedel däri, att kvistar lätt avknäckas av blästen (den kallas därför "knäckepil"). De avbrutna kvistarna slå lätt rot på fuktiga ställen liksom sticklingar och kunna även föras av vattnet till nya växplatser. Denna pil förekommer därför mest vid stranden av sjöar och åar eller ute i själva vattnet. Ofta står den tjocka stammen starkt lutad eller till och med stödd mot den våta marken med sina väldiga grenar. Den skiljer sig från jolstern genom de fullvuxna bladens smalt lansettlika form, fig. 4, och gråblått anlupna undersida; hanblomman har endast 2 ståndare, fig. 3.
Det må här tilläggas, att pilar och popplar, liksom även några andra träd, själva rensa och gallra sin krona på det sättet, att vissa kvistar (mest dvärg- eller kortskott, som burit blommor och frukter) avskiljas från växten under hösten och vintern genom en skarp, regelbunden led och avkastas som fallkvistar, på samma sätt som bladen vid lövfällningen.
Tavl. 381. Fig. 1 gren med blad och hanax, 2 med honax, 3 hanblomma med skärmblad (5/1), 4 fullvuxet blad.
Förra Nästa Index Innehållsförteckning