Småax-formen erinrar närmast om släktet Poa. Skillnaden ligger förnämligast däri, att den översta blomman är steril och mycket omgestaltad, till formen klubblik, fig. 3 och 7, och bildad av strutformiga, vitaktiga, köttiga blomfjäll, fig. 4. Vippan är lång och smal, men hos de båda arterna för övrigt mycket olika; hos ciliata är den ganska tät och genom småaxens korta skaft nästan axlik samt snart glänsande gråvit genom ytterblomfjällets långa, fina kanthår, fig. 9 och 10 (hos ciliata innehåller småaxet blott 2 blommor, en fertil och en steril, fig. 7). Att dessa långa hår tjäna som svävapparat, ligger i öppen dag, och det är sålunda givet, att M. ciliata växer på öppna ställen; den är ymnig på Gottlands och Ölands kalkstensberg och träffas även på några andra ställen i s. Sverig med torr, grusig eller klippig mark i Östersjöns närhet, mest på kalksten, t. ex. Kolmården, vid Tullgarnsfjärden m. m. I Norge och Danmark saknas denna art. M. nutans däremot bebor uteslutande skuggrika lundar, helst på stenig och blockrik mark, där lös mylla bildar sig, och är sålunda ett av våra fåtaliga skuggräs; den är täml. allmän över hela Skandinavien och Finland, även i fjällen ända upp till trädgränsen eller änu högre upp, skyddad av de storväxta videsnåren.
Tavl. 459. A. Melica nutans , fig. 1 jordstam och stråbas, 2 stråtopp och vippa, 3 småax (3/1), 4 småaxets sterila blomma (5/1). -- B. M. ciliata, 5 toppen, 6 tomfjällen (3/1), 7 småaxets två blommor (ungefär 3/1).
Förra
Nästa
Index
Innehållsförteckning