Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Skandinavisk sjöfart under vikingatid och äldre medeltid av Eirik Hornborg
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
skandinavisk sjöfart
Vikingatågen medförde självfallet en betydande utveckling av det
skandinaviska skeppsbyggeriet. De ryktbara norska gravhögsfynden,
främst Osebergs- och Gokstadsskeppen, äro ovärderliga prov på
fartygsarkitekturen under förra delen av den period, som man plägar
beteckna såsom vikingatiden. Osebergsskeppet anses vara byggt
omkring år 800, Gokstadsskeppet vid pass hundra år senare. De påminna
mycket om det större av Ny damsfartygen, men röja i flera detaljer en
mera utvecklad skeppsbyggnadskonst. De äro även ansenligare — 21.4
resp. 23.8 ms längd över allt, drygt 5 ms största bredd — och båda ha
varit inrättade för såväl segling som rodd. I bägge högarna har med
all sannolikhet en kunglig person lagts till vila (i Osebergshögen en
kvinna), och antagligen representera därför de båda fartygen sin tids
vackraste och ståtligaste typ. Antalet årpar är i det mindre skeppet 15,
i det större 16; från senare tider omtalas fartyg med 20 par åror såsom
vanliga, och Olav Tryggvasons ryktbara Ormen långe skall ha haft icke
färre än 34. Detta tal förefaller osannolikt högt, men kan väl knappast
på rent tekniska grunder bestridas. Det förutsätter emellertid ett skrov
på omkring 50 m. Så långa fartyg av ifrågavarande typ voro dock föga
praktiska, och det förvånar därför icke, att Ormen skildras såsom sin
tids sannolikt största skepp i Norden. Från en obetydligt senare tid
omtalas ett långskepp med hela 60 par åror; det skall ha tillhört Knut
den store, Danmarks, Englands och slutligen även Norges konung. Men
denna uppgift kan inte utan vidare godtagas. Ett långskepp av vanlig
skandinavisk typ är helt enkelt otänkbart med 60 årpar. Detta antal
är möjligt endast under förutsättningen, att årorna voro anbragta i två
lag, det ena ovanför det andra, eller ock två vid var roddarbänk —
anordningar som inte äro kända från Nordeuropa. Sannolikt förde under
vikingatidens slutperiod långskeppen i allmänhet omkring 20 par åror,,
och fartyg med flera än 25 voro säkerligen rätt sällsynta.
Begripligt nog ha föreställningarna om vikingatidens fartyg nästan
helt och hållet anknutits till långskeppen. Dessa gå igen i bevarade
skaldesånger och sagor, och de norska gravfynden ha låtit dem
återuppstå i konkret gestalt. Men för skandinavernas förbindelser med
främmande länder spelade en annan fartygstyp en vida större roll..
219
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
