Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Skandinavisk sjöfart under vikingatid och äldre medeltid av Eirik Hornborg
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
skandinavisk sjöfart
gående, i främsta rummet segelskuta, rodd blott i stiltje med ett fåtal
långa bunkåror.
Snorre Sturlasson skrev sina konungasagor långt efter vikingatidens
slut, men hans kännedom om nämnda tidevarvs sjöfart och
fartygstyper torde dock knappast kunna betvivlas. Dels byggde han på en
synnerligen sakkunnig och fast tradition, dels hade med all sannolikt
skeppsbyggeriet föga utvecklats i Skandinavien från 1000-talet till slutet av
1100-talet, Snorres ungdomstid. Det är Snorre vi ha att tacka för ett
par antydningar, som mäkta ge oss en föreställning om de högbordiga
sjögående skeppen under vikingatiden. Om Ormen långe säger han,
att dess bord voro »lika höga som på havsskepp». Detta innebär, att
det största långskepp omkring år 1000 i höjd över vattnet kunde mäta
sig med vanliga knarrar, säkerligen olastade. Märk uttrycket
»havsskepp», använt som motsats till långskepp. När Harek från Tjotta ville
smyga sig genom Öresund förbi Knut den stores härsmakt, lät han lägga
ned masten, berättar Snorre, och svepa skeppets övervattenskropp med
grå duk. Han lät ro med ett fåtal åror i fören och aktern, medan de
flesta av hans män sutto dolda bakom brädgångarna. »Konung Knuts
väktare sågo detta och talade sig emellan, vad det månde vara för skepp;
de tänkte, att det var lastat med salt eller sill, ty de sågo, att männen
voro få och rodden dålig; skeppet syntes dem grått och otjärat och
ut-blekt av solen; de sågo även, att det låg djupt.» Ett vanligt långskepp
gjorde i den angivna förklädnaden på avstånd intryck av ett starkt
nedlastat handelsfartyg; de höga stävarna voro alltså gemensamma för
alla typer.
Ovan nämndes, att sjöfartsmedlen i Nordeuropa sannolikt icke
undergingo någon synnerlig förändring under tiderna närmast efter
vikingatågens upphörande. En sjöfartens flodtid var tilländalupen; de närmast
föregående mansåldrarnas utveckling avstannade antagligen. Men å
andra sidan upphörde för ingen del den skandinaviska sjöfarten.
Ledungsflottor voro ofta ute, efter mitten av 1100-talet icke sällan på
korståg, och sjöhandeln var måhända livligare än förr. Norska konungar
drogo på krigståg till de brittiska öarna, Sigurd Jorsalafare t. o. m. till
Syrien. Någon direkt tillbakagång med avseende på skeppsbyggeri och
22Ö
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
