Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Larin Paraske av A. O. Väisänen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
LARIN PAR ASKE AV A. O. VÄISÄNEN
ute vid bygungan om kvällarna, då dagens arbete ändats, och redan vid tjugo
års ålder hade hon inhämtat hela det förråd av sånger, som gått i arv från
släkte till släkte i hennes hembygd. Och dessa «självstudier» bedrev hon vid
sidan av ett hårt dagligt arbete. Ungmön Paraskes materiellt taget mycket
fattiga liv fick vederkvickelse av besöken hos släktingarna på finska sidan
och även av den levande inre känsla hon gett uttryck åt i verserna «Sången
strömmar mig till möte liksom markens källor flöda».
Men vid sidan av episka ocli lyriska sånger på Kalevalameter lärde sig
Paraske redan som ung på basen av sina egna hårda erfarenheter även att
dikta gråtsånger, som representera en i hög grad improviserad, dekorativ
och känslig prosadiktning. De gråtsånger, som sjungas både i Karelen och i
Ingermanland, ocli som till sin prägel i hög grad avvika från de
motsvarande ryska, äro omöjliga att översätta till något främmande språk på
grund av sina säregna epitet, sina följdriktigt genomförda alliterationer och
sina rikt nyanserade parallellismer. Då Paraske vid 15 års ålder förlorade
sin mor och tre år därefter sin far, fick hon en personlig anledning att göra
sig förtrogen med gråtsångerna, som för övrigt sjungas huvudsakligen av
åldriga kvinnor vid bröllop och begravningar. Och även inom området för
denna «ur eget huvud» diktade poesi blev hon en mästarinna; hennes gråt
hade en grund av verklighet, — redan som ung flicka fick hon känna svedan
av kosackpiskan, då hon gick i arbete på godset.
Med tanke på allt detta och även med tanke på, att det förr i världen
ansågs vara en skam för en ungmö att bli ogift förstår man att den fattiga,
föräldralösa tjugoåriga Paraske beslutade sig för att säga ja till den man
som giljade till henne, en medellös och dessutom sjuklig fyrtioåring. En
tröst var det i alla fall för henne, att han var från den finska sidan av
gränsen, där livsvillkoren voro mindre svåra än på den ryska, och att han
dessutom var bosatt i moderns hemby. Detta livsöde, som för Paraske
gestaltade sig hårt nog, hade dock det goda med sig, att hon blev namnkunnig
som sångerska -—- säkerligen ökades också antalet av hennes gråtsånger
därigenom. Rent av underbara måste Paraskes både kroppsliga och andliga
krafter och hennes uthållighet ha varit, att döma av de visserligen
sparsamma upplysningar vi ha om tiden för hennes äktenskap.
202
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
