Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Nordisk demokrati av Herbert Tingsten
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Nordisk demokrati
sakliga parlamentariska underlag. Sedan 1918 liar Norge haft elva regeringar,
och dessas genomsnittliga livslängd har sålunda varit omkring ett och ett halvt
år; fem ministärer har bildats av vänstern, tre av högern, två av arbetarpartiet
och en av bondepartiet. I Sverige var intill år 1936 förhållandet likartat.
Av de tio ministärerna mars 1920—sept. 1936 var en expeditionsministär,
fyra bildades av socialdemokraterna, två av högern, två av de frisinnade (nu
folkpartiet) och en av bondeförbundet. Egendomligt nog kom den första
stora koalitionsregeringen med majoritet i båda kamrarna till stånd genom
samverkan mellan socialdemokraterna och bondeförbundet efter valet 1936,
då det socialdemokratiska partiet för första gången vunnit en dominerande
ställning i andra kammaren. I Finland har det parlamentariska systemets
funktionssvårigheter varit avgjort större än i övriga nordiska länders. Detta
framgår redan av det stora antalet regeringskriser; under tiden 1919—1937
ha icke mindre än aderton ministärer fungerat, därav två
expeditionsministärer och tio parlamentariska minoritetsregeringar. Svårigheterna vid
regeringsbildningen synas också i Finland, delvis väl på grund av den större
partisplittringen, lia varit jämförelsevis stora.
Att i huvudsak minoritetsparlamentarism varit rådande i de nordiska
staterna är intet bevis för att motsättningarna de skilda partierna emellan
varit exceptionellt starka. Snarare torde man kunna påstå att motsatsen varit
förhållandet, ocli att det parlamentariska systemet i det hela — med undantag
för vissa tider i Finland — fungerat utan större friktion. I regel har efter
en regeringskris ny regering kunnat bildas utan allt för stora svårigheter, och
den lösning av regeringsfrågan som sålunda vunnits har icke mött starkare
opposition. Striderna om regeringsmakten och konflikterna de olika partierna
emellan i samband med regeringsbildningarna lia i varje fall i Sverige, Norge
och Danmark varit mindre skarpa än i flertalet andra parlamentariska
demokratier. Samarbetet mellan regeringen och riksdagen har även under
regeringar av minoritetskaraktär under långa tider kunnat försiggå utan starkare
slitningar; en vilja till saklig prövning av regeringsförslagen liar i allmänhet
kännetecknat partiernas hållning, och regeringen har sålunda mötts, om än
icke av förtroende i parlamentarisk mening, så dock med välvillig tolerans.
Anmärkningsvärt är att ett stort antal regeringskriser orsakats av nyval, icke
av konflikter mellan regering och representation. Sålunda ha i Sverige alla
andrakammarval 1920—1936 lett till den sittande regeringens avgång, under
46
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
