Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Vierniemi Jooseppi av Volter Kilpi. Översättning från finskan av Elmer Diktonius
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Vierniemi Jooseppi
svängde sig på golvet, men alltid såg man varann och Sandras ögon voro också
med på leken. Så ofta träffades man dock och sågs även i kyrkan, att det
värmde lijärtgropen vareviga gång man mötte varann. Hur det nu var så kom
man till tals, och samsades, när man gick hemåt från påskgungan på Ylistalos
marker, och vägen råkade vara gemensam, händerna funno också varann, och
pladdret gav sig underbart lätt som för gamla bekanta där de traskade hand
i hand. Detta skedde samma vår, då Jooseppi begav sig ut för att leta rätt
på sin far. Inte kunde ju Jooseppi lämna den resan ogjord, enär ban ända
sen barndomen haft den i tankarna, och man från pappans egna läppar måste
få höra, varför ban gett sina egna skammen i våld, och måhända finge honom
att försonas med dem. Men nu var det också på det viset, att han heller inte
kunde överge Sandra, om ban ej begick ett brott i sitt innersta. En så mild och
behaglig människa som Sandra fanns säkert inte i världen, och man gick väl
vill från sig själv, om Sandra försvann från ens liv. De vigdes alltså innan
Jooseppi for till sjöss, och emedan även Sandra var villig och grät så ömt,
när Jooseppi sporde henne.
Alltså återvände Jooseppi, men som en stillsammare man än när han begav
sig i väg: om man fått en sticka i fingret, och ryckt bort blott den synliga
spetsen, och det övriga rosket stannat i köttet att mola, då är taggen i såret
värre än tidigare och smärtar inåt. Visserligen hade ban nu en hustru hemma
hos sig, och det var Sandra, men fem år är också en tid och det tär på en att
färdas i världen, och Sandra var heller inte alldeles likadan som förr. De
senaste åren hade Sandra levat ensam i Vierniemi, Jooseppis mor dog strax
efter hans avresa och alla syskonen hade redan tidigare begett sig ut i världen.
Sandra fanns där alltså, och det var även för hennes skull ban återvänt från
sina färder, men inte ens det läkte en, såsom man vid återkomsten från sjön
och Kalifornien inbillat sig, utan samma tagg som smärtat i bröstet gjorde det
också hemma och helst rörde man sig stillsamt i sina sysslor, och talte ej ens
i stugan mera än nödigt var.
Märkvärdigare var ändå, att även Sandra blivit så underbart stillsam, att
hon i sina sysslor knappast yttrade något, och att hon i de stunder hon ej hade
något att göra, satt ensam i sina tankar och höll händerna korsade i famnen.
Det riktigt bet till i hjärtat och man fick illa att vara på människans vägnar, att
hon nu förvandlats på det viset, för det hon i sin ungdom för åratal hamnat
allena på den ensliga udden och långt från alla människor! Inte var nämligen
153
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
