Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Johan Vilhelm Snellmans Stockholms-år av Gunnar Castrén
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
J.V. Snellmans Stockholms-år
lian gärna uppträdde som kavaljer. Han var kort, undersätsig, med ett stort,
tämligen fult huvud, hans röst var skarp, hans tal hackigt, och hans
konversation i damsällskap skildras som rätt irriterande — den var litet jollrande,
full av komplimanger, «pjasig» kallade en av hans dambekanta den med ett
finländskt dialektuttryck. Men hans intelligens och energi och tjänstvillighet
kunde dock icke undgå att också på många damer göra ett visst intryck. I sin
anteckningsbok skrev han om fru Flygare: «Till Aganippiska sällskapets
notabiliteter hörde doktorinnan Emilie Flygare, romanförfattarinnan, till
vilken jag från första stund kom i ett vänskapligt förhållande som gav mig
mången glädje. Hon var änka efter bittra öden nog — ett mycket livligt ocli
rörligt barn, snäll i konsten att behaga och passionerad för sitt
författarinne-skap. Blott omkring 30 år och med ett intagande utseende, var hon
naturligtvis ett föremål för allmän kurtis och smicker. Jag skaffade mig inträde
genom kontrasten, ty det frapperade att höra någon säga sanning. Jag sade
den också av välvilja, ty hon är bra söt. Av hennes romaner tror jag dock
ej blir stort, ty hon skriver endast efter gehör, utan klar beräkning.
Underhållande äro de och rika på kombinationer.» Snellman hjälpte henne att
pressa ut högre honorar av Thomson, gav henne förmodligen också råd i fråga
om romanskrivningen och recenserade i Freja hennes roman Gustaf Lindorm.
Det var den mest berömmande kritik boken fick; Kjellén kallar kritiken
«en spetsfundig artikel», där författaren söker pressa in hegeliansk tragedi
i berättelsen. Senare skrev han ytterligare i Freja ett par recensioner över
hennes böcker, bl. a. över Rosen på Tistelön. Det visar sig att Snellman,
teoretiker som han var, ur sin hegelska idéestetiks synpunkt ställer sig
avvisande mot de kraftigare realistiska dragen i hennes böcker och mot
vardagsskildringen i dem — en värdering som är direkt motsatt den som nutiden
anlägger.
Fru Flygare var i allmänhet mycket intresserad av män, och vad Snellman
beträffar tillkom ytterligare som en viktig faktor, att ban var en
litteraturkritiker, som kunde befordra hennes karriär. Han kom också snart att
tillhöra den krets, som samlades hos henne — «den djupsinnige, tévattenälskande
Snellman» kallar hon honom i sina Minnen. Men för Snellman var det icke
nog att vara en bland hennes vänner. I maj 1840 friade ban till henne, men
fick en korg. På sommaren, då fru Flygare rest bort från Stockholm, utbytte
de emellertid mycket vänskapliga brev, och då fru Flygare i augusti återvände,
176
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
