Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Kort översikt över det svenska måleriets utveckling
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
färgrikedom voro kännetecknen. Det relativt bundna
naturåtergivandet fick vika för konstnärens suveräna frihet att med
naturen som medel nå nya former, rytmer och
färgsammanställningar : uttrycken för hans fria skapande.
Den franska konsten öppnade målarnas blickar för nya
värden hos färger och linjer. Om än det svenska måleriet under
de första åren efter 1909 var osjälvständigt, verkar det dock nu
på oss med tjusningen av ungdomlig skaparglädje. Till denna
generation höra bl. a. Leander Engström (d. 1927), Isaac
Grünewald, Birger Simonsson (d. 1938), Einar Jolin och den
mot kubismen orienterade John Sten (d. 1922).
Det är dock givet, att stora inbördes olikheter finnas hos de
svenska modernisterna : sålunda utmärker sig den ,s. k.
Göteborgsskolans måleri, främst representerat av Sandels (d. 1919),
för en mera romantisk inställning, om än i den nya konstens
form.
De flesta av dessa konstnärer och deras i Frankrike
utbildade samtida ha i stort sett utvecklats enligt den från början
inslagna vägen. De ha förblivit 1909 års ideal trogna, även om
dessa med åren modifierats på olika sätt; någon radikal
förändring, liknande den som Konstnärsförbundets generation
undergick, har ej ägt rum.
Först en något yngre årsklass söker sig bort från
expressionismens ideal. Unga konstnärer, som under kriget 1914—18
voro avstängda från kontakten med utländsk konst, skapade
under denna tid naiva tolkningar av svensk natur,
genomströmmade av en stark romantisk känsla, samt lyriska kompositioner,
inspirerade av de arbeten, som Ernst Josephson utförde under
sin sjukdomstid. En svensk naivism blommar upp, valhänt i
formen, men stark i känsloinnehållet. Den utgör en tydlig
motsats till expressionismens frejdiga ytmåleri och även koloriten,
som är tung och dyster, skiljer sig från dess färgprakt.
När medlemmarna i denna konstnärsgrupp, vilken hade sin
kärna i den s. k. Smedsuddskolan, efter världskriget resa
utomlands, utövar den primitiva förrenässanskonsten det starkaste
inflytandet på dem. Under 1930-talet har utvecklingen gått i
romantikens och primitivismens tecken under opposition mot
den formalt inriktade, dekorativt betonade konsten, och i strä-
13
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
