Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
afsmalnande mot spetsen, har å båda sidor etsade och sannolikt
fordom fbrgylda ornament i 1500-talets stil, till något mer ftn en
tredjedel af längden, från fästet räknadt. På ena sidan utgöras de
af stiliseradt löfverk, på den andra af bröstbilden af en man med
barett och skägg, samt längs klingan följande inskrift: IN 601)
IS MY TREIS (trust), till Gud står min förtröstan. En liknande
ornering och fnllkomligt samma inskription förekommer på en dolk,
som tillhörde den 1881 i Köln bortauktionerade samlingen Ch. D.
Disch. På den samma var instämpladt ett krönt R, hvilket
iakttagits på flere andra skotsk-engelska vapen. Såsom å afbildningen
synes, har äfven Nordiska museets dolk ett (med koppar inlagdt)
märke, som dock ej tyckes återgifva någon bokstaf.
En annan i museet förvarad dolk (från Meldals prestgäll,
Orke-dalen, Norge) af liknande typ med föregående, är jämväl ett skotskt
arbete från omkring 1600. Dess fäste är af buxbom och saknar det
öfre järnbeslaget samt undre skifvans utdragna spetsar. Klingan
AL MI HOPE
bär etsade och fbrgylda ornament samt inskriften: jg yj,
alt mitt hopp står till dig, Herre. På motstående sida är
instämpladt ett riksäpple. Detta märke har användts inom flere
manufakturer (t. ex. pappersfabrikationen, bokbinderiet och
fajanstillverk-uingen) samt förekommer mycket ofta på vapen. På ifrågavarande
dolk äfvensom på en del äldre svärdsklingor bör det otvifvelaktigt
uppfattas såsom smedstämpel, men på solingerklingorna från slutet
af 1500* och 1600-talen tyckes det hafva en helt och hållet
ornamental karaktär.
De dolkar, vi här sysselsatt oss med, hafva, om än deras bärare
dess utom varit beväpnade med svärd eller värja, båge eller bössa,
likväl varit »vapen för sig» och ingalunda afsedda att närmast
understödja ett annat. Med andra ord, de hafva förts med höger hand
till hugg och stick, hvarvid naturligen fästets läge i hålhanden blef
sådant, att öfre delen utgick mellan tummen och pekfingret, och
klingspetsen riktades nedåt.
Den dolk vår andra teckning (bild 7) återger, hade däremot
hufvudsakligen ett annat syfte, nämligen att användas till hvad en
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
