Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 1 - Teaterbref från Göteborg, af Gotus
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
48
att meta på söndags förmiddag efter gudstjänsten, andra »realistiska»
smådrag att förtiga. Men värre är, att både karaktärsteckning och dialog
gifva en vrångbild af svensk allmoge. Hr G. ser endast uselhet:
»käringen» är den omänskligaste trollpacka, hennes man ett obegripligt kräk
(icke ens ett föregående mordförsök har gifvit honom kraft att ruska
upp sig mot hennes tyranni), deras son är en idiot, pigan säljer sig
öppet, och styfsonens käresta låter ganska tydligt förstå, att hon trots
sin kärlek ämnar taga idioten, om han får arfvet. En ljuspunkt är
gubbens son, den käcke sjömannen; men förf, gör honom ovärklig genom
att låta honom hafva alltför romantiska känsloutbrott med gråt och
tandagnisslan.
Dialogen är därefter, rent af simpel, med råa ordstäf. Det goda
humöret från Lars Anders saknas alldeles.
En god gärning förekommer i stycket; det är då »knallaren» lurar
käringen på arseniken. Men så motväger han den med sin plumpa
»himlafärd», i hvilken omotiverade berättelse änglar, djäflar och suggor
m. m. förekomma i en föga smaklig röra. Öfverhufvud borde
afgrunds-fursten stått på programmet såsom en af styckets hufvudpersoner.
Betecknande är mörderskans yttrande efter afslöjandet, att mannen
■skulle varit så lagom morsk, »om inte knallare-aset ljugit för mig!»
Det hade varit bäst för hr Geijerstams litterära anseende, om
denna pjes förblifvit oskrifven. Skulle han icke kunna i eventuelt
kommande »bondpjeser» hålla en medelväg mellan de forna idealiserade
folkskådespelen och detta uteslutande gräfvande i smutsen? Man har
rättighet att af en författare som hr G. begära att slippa sådana saker
som »Per Olsson», liksom man af en teaterdirektör har rättighet att
begära nog odlad smak och nog aktning för sin teater och för publiken
att tillbakavisa ett sä underhaltigt stycke.
De uppträdande äro att beklaga, att de måst öda tid på sådana
uppgifter. Rörande deras spel torde jag kunna fatta mig kort, då det
gäller ett stycke, som af allt att döma redan är för alltid begrafvet.
Fröken Rustan spelade »käringen» med en anskrämmelig mask,
som än mer ökade publikens förundran öfver Pers upprepade
bedyranden, att han »ändå inte kunde vara ifrån henne». Hon gjorde en
konsekvent- hållen typ, men bredde på alltför starkt; rollen är ruskig nog i
•sig själf. Som den arflöse gjorde hr de Wahl en briljant entré, käck
och frisk som en salt vindfläkt, och han sjöng sina visor och spelade
■sitt handklaver förträffligt; men sedan, spelade han stor tragedi och strök
än mer under förf:s missteckning af figuren.
Jämt och bra skötte sig hr Eliason som Per, fröken Borgström
•som sjömannens käresta och fru Eliason som pigan, hvaremot hr
Wikström var tråkig som »knallaren»; hr Jean Sandberg rådde icke för, att
förf, icke brytt sig om att utarbeta den gamle snåle friaren, som var ett
förträffligt uppslag, men sedan ingenting.
Återstår nu att se, om »Giboyers son», som bebådats, kan
åter-gifva teatern publikens sympatier, hvilka den i betänklig grad förlorat,
-och om repertoaren äfven sedan blir bättre än hittills. Det kan behöfvas.
Gotus.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
