Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 2 - Från parkett, af Gasporone
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
en liten svensk mamsells affekter och sceniska resurser samt blyga
upp-täcktsutflykter på det distinguerades terra incognita. I förra fallet åter
kom det sydländska temperamentet till sin rätt och heder. Från första
stund fru Håkansson kom in på scenen tilltvang hon sig
uppmärksamhet och det var snart sagdt med andlös spänning man följde
utvecklingen. Det var en kvinna med sydländskt blod i ådrorna, en dam
di-stinguerad och elegant, som var nervös, som kände, led och älskade.
Det var som om man bevittnade något ur det lefvande lifvet, och
därför greps man och kände med, då på Dramatiska teatern man
esomoftast måste anstränga sig för att icke låta tankarna sväfva omkring till
hvad som hälst annat än pjesen och de naturligtvis mycket aktningsvärda
försöken att spela teater. Episoder, som på denna sistnämda scen hade
gått alldeles oförmärkt förbi, gjorde nu intryck, som minnas länge. Så
t. ex. den lilla poetiska vändningen om märket efter slafvens finger på
lergodset. Scenen, där Mariana skildrar sin barndom och ungdom och som
man endast behöfver läsa för att inse att den bör kunna göras gripande,
men som på Dr. t. icke afficierade en något djupare, den däremot
utfördes nu mästerligt. Det var emellertid egentligen i de tre första
akterna fru Håkanssons konstnärsskap framträdde så fullödigt och äkta,
så oemotståndligt medryckande; i fjärde aktens stora scen berördes den
däremot mindre. Fru H. sekunderades tillfredsställande af hr
Svenn-berg, hvars ståtliga manliga hållning och utseende samt vackra organ ej
kunna annat än göra god effekt i en sådan uppgift som denna. Hvad
som dock är att anmärka mot hr S. är, att hans känsloutbrott utom på
ett par ställen icke verkade så äkta, så inifrån kommande, som de borde
ha gjort. Hans prestation var emellertid i sin helhet mycket lyckligare
än hr Palmes. Uti denna pjes liksom i »Släkten som dö» visade sig hr
Törnqvist ovanligt till sin fördel och hans general var beherskad och
genomtänkt.
Sanningen till ära och dramatiska teaterns konstnärsfåfänga till
hugsvalelse torde kanske till sist böra nämnas det nog icke så värst
öfverraskande sakförhållandet, att uti återgifvandet af birollerna i Mariana
låg Dr. t. vida öfver.
Det är sorgligt att konstatera, men det är nu en gång ett faktum
att för en så fin poetisk pjes som Mussets »Lek ej med kärleken» har
Dramatiska teatern för närvarande icke på långt när tillräckliga resurser,
hvarken i fråga om rollernas besättande eller — och det ännu mindre
— i afseende på en regie och uppsättning, som tillnärmelsevis vore
värdiga ett sådant stycke. Att de uppträdande uppbjödo sin bästa
förmåga var otvetydigt, men tillräckligt var det i alla fall inte, äfven för
tämligen reducerade anspråk. Nya teaterns utförande af samma stycke
var åtminstone beträffande den kvinliga hufvudrollen mer i stil, för att
inte tala om regien, som höjde sig kolossalt öfver Dr. t:s vanvårdade
och stämnings- och stillösa. Det goda bör dock sägas t. ex. om fru
Hoving som Camille, att hon i de två första akterna visade en för
hennes spel ovanlig beherskning och talade ovanligt naturligt och väl samt
att hr Skånberg inlade både värme och kraft. Men bådas naturell och
yttre personlighet lämpa sig icke för sådana uppgifter. I fru Hovings
fägring ligger icke den rätta skära jungfruliga poetiska stämningen: den
är för mycket af en utvecklad kvinnas. Och hennes uppfattning var icke
6
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
