Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte - Göteborg och göteborgarne, ögonblicksfotografier af Asmodeus. II. »Lilla Londons» afvigsida
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
288
lägsen i bildning och karaktär, är en ytterst karaktäristisk
exponent för pänningväldet, för den dryghet och bornerade
själfbelåtenhet, hvarmed de rikare se ned på de fattige eller mindre rika.
»The upper ten thousand» stå så högt öfver »fattiglapparne», att
de icke ens vilja hafva någon aning om, huruvida dessa lefva som
civiliserade människor — till civilisation hör det ju, tyvärr, att »ha
pianon» !
Pänningen är allt, och därför saknar den typiske göteborgaren
allt intresse för det mera ideella i lifvet. Han går icke på teatern
för att få en ädel, upplyftande njutning af stora, vackra tankar och
känslor, utan endast för att få skratta — dock icke högt, ty det
är opassande — och för att få se efemär ögonfägnad; framför ett
gripande drama eller ett fint karaktärsskådespel föredrager han vida
en tysk flinfars, en »Charleys tant», en »nyårsrevy», hvars hela
innehåll är dumma witzkupletter och vackra ben; får han icke se
sådant på teatern, så går han på varietén och cirkus. Han
applåderar kväll efter kväll en fet tysk chansonett (från Småland), men
bryr sig icke det ringaste om hr Hillbergs mästerliga Samstanaka,
Gustaf Adolf och Canasson. Musik, d. v. s. god musik, är honom
en styggelse, ty den är tråkig — nej, tacka vet jag »Tararabom»!
Fråga August Lindberg, hvad hans operaföretag kostade honom,
och fråga de artister, som- vågat sig hit att konsertera! En gång
kunna de få fullt hus, om man väntar sig något nytt, pikant,
rafflande — och damerna äro dessutom nog intresserade att fylla en
salong — men kom igen!
Det invändes kanske: Scholander och direktör Ranft. Ja, de
ha förtjänat pänningar här, Scholander på damerna — han får
föredraga sina Bellmaniader för 580 damer och 20 herrar! — och hr
Ranft pa den föraktade »medelklassen*. Första raden, de
förmögnares plats, står tom 7 gånger i veckan.
Men de store mecenaterna då, som uppmuntra målerikonsten
och andra ideella företag, ishafsfärder ej att förglömma? Ja, dem
kan icke ens en Asmodeus bortresonnera. Men, godt folk, lägg
handen på samvetet och svara mig riktigt uppriktigt i förtroende:
ha ni någonsin träffat någon, som fullt ärligt i sitt hjärtas djup
trott på detta ideella intresses oegennyttiga natur Jag har icke
halt tur att råka någon sådan troende, men väl har jag träffat en
mefistofelisk tviflare, som sökte inbilla mig, att den ene mecenaten
blott såg rang och titlar hägra framför sig, medan en annan endast
ville vinna anseende och ryktbarhet som konstälskande
konstkännare, o. s. v.
Emellertid kunde jag lyckligtvis för den elake bespottaren
framhålla åtminstone ett exempel, som jäfvade hans ord. Om den man,
jag då åsyftade, finnes för öfrigt en anekdot, som roligt belyser en
sida af göteborgslifvet.
En ny allmän lokal — låt oss säga ett tingshus - var nära
färdig, och den »förnäme» man, som ledde företaget — låt oss
kalla honom häradshöfding — anmodade en tredje person att hos
ifrågavarande millionär, hvilken undantagsvis trots sin rikedom icke
tillhör »societeten», göra cn fin påstötning om att några freskomål-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
