Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte - Privatspektakel, av Charles Johansson
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
338
Privatspektakel.
Hvad jag med sådana närmast afser är den farsot, som
hvarje vår efterträder influensan i Stockholm, och som i form af
matinéer, soiréer och andra extra förlustelser af liknande art anställer
sina härjningar både utom teatrarna och bakom deras kulisser. De
gifvas under alla möjliga förevändningar, i alla möjliga lokaler, med
alla möjliga lockbeten — och ha alla möjliga skadliga följder.
Från konstnärlig synpunkt borde dessa privatspektakel, med samma
rätt som aftonunderhållningarne i Berns’ salonger och Sveasalen,
kunna benämnas ett varitéofog.
Man är ofta nog frestad att tveka, om det är öfver de
uppträdande eller de åskådande man mest bör förvåna sig på dessa
tillställningar. De äro en gåta. Ej i och för sig, ty så till vida
äro de mycket enkla. Gåtan ligger — för att begagna höfviska
uttryck— i artisternas mod att bjuda sådan kost, i publikens
fördragsamhet att smälta den och i kritikens smak att förklara
anrättningarna läckra.
Hvar står lösningen på dessa gåtor att finna?
Mena de herrar kritici, som låna sig tifl loford och smicker
öfver dylika konstproduktioner, att de göra teatrarna, artisterna,
allmänheten eller sig själfva någon tjänst därmed?
Alla mena det förvisso ej. Men — vår teaterkritik bör få
sitt särskilda kapitel, hvilket ej hör hit. Den klandras af många,
både af allmänheten och ännu mer af artisterna, och i
genomsnitt torde den vara lika underlägsen utlandets som vår
dramatiska konst och litteratur är det. Men det är orätt att angripa
öfver lag, där intet system finnes, hvarur de allmänna bristerna
kunna härledas, utan endast individuell uppfattning af kallelse och
plikt. Några kritici intaga en ställning, som gör dem i viss mån
beroende af yttre inflytanden, i form af böner och tårar, i form af
vänskap och förtroende — någon gång i form af befallningar. Andra
skrifva på god tro, i inbillningen, antingen att de äro kårade till Thalias
öfversteprester, som ha att bikta sina små lam endast för att ge dem
absolution, eller att de tillhöra öfverståthållarens polisstyrka, hvars
emblem är battongen. Och slutligen finnas äfven de, som helt enkelt
skrifva mot bättre vetande, godt eller ondt allt efter som det
faller dem behagligast, i visshet om sin förmåga att dupera
dum-hufvuden och sin oförmåga att, hur de än månde bära sig åt,
uppbära någon prestige inför bättre folk.
Denna, delvis skenbara, hållningslöshet beröfvar kritiken dess
auktoritet inför allmänheten, som alltför litet reflekterar för att inse,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
