Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte - Symbolismens Messias i Sverige. (Gustaf Uddgren, »Balders återkomst»), af Axel Wallengren
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
35i
det andras och tredjes. Tingen äro nämligen icke blott hvad de synas
och tyckas vara, utan äfven symboler af andra ting och företeelser. Hvad
de äro symboler af, detta beror pä herskaren-diktaren att bestämma; ty
hans uppfattning är lag, hans syn den enda rätta. Hela hans »varelse
strålar af ljus», säger Uddgren, och alltet är hans egendom, hans »kropp
är fyld med omätbar kraft».
Inför en dylik uppfattning är det endast en alldaglig sak att
»Grunda dalar likt svartblåa sammetsrosor nu svälla,
himlarne skärblåa sidengardiner der bakom fälla.
Skarlakansröda örnar sväfva tysta öfver svartan jord
följda af gnistrande silfverskris hårda ord.
Det är så, ty han ser det så.
Allting sammanflyter i skaldens inre, der motsatserna mötas och
förenas och sammansmälta. Det är derför också helt naturligt endast
för tunnsådda själafränder en symbolist qväder. Men för dem blir det
onaturligt personifierade en enkelhet.
Att på detta sättet upphäfva jagets förnimmelser, utan några som
helst begränsningar, till allmängiltiga, är — för mitt sätt att se konsten —
en absurditet, och gränsar synnerligen nära till en vansinnigs uppfattning af
verlden. Det omedelbara blir väl ändå i alla tider urkällan för alla
arter af konst — åtminstone hvad innehållet beträffar — och
symbolismen kan endast betraktas som ett sjuklighetssymptom af en dessbättre
sällsynt sjukdom.
Lätt förfaller den i faddhet och tråkighet. Att Uddgren älskar
och prisar den fullkomligt onjutbare amerikanske poeten Walt Whitman,
är ett svårt tecken. De symbolister, som deremot endast såsom en slags
krydda upptaga en liten öfverdrift af subjektivismen, förblifva både
njut-Bara och pikanta. Paul Verlaine är mången gång en stor skald, Jean
More’as och Morice stundom. »Le péleiin passioneé» är för mig ett
mönster af obegriplighet, och tysken Richard Dehmel presterar för det mesta
endast ett dunkelt svammel, då och da genomglänst af blixtar från en
till ytterlighet subtil känsla.
Gustaf Uddgren står dock ingalunda hpgt som symbolistisk skald.
Sjelfva språket misshandlar han mera suveränt än någon af sina
europèiska förebilder. Ett litet florilegium på osmakliga nybildningar:
alldagsdräng, petasiteshjeltai, vindyngling, tacksamhetssnö, mildvind,
tomhetsdans, galgedingla, mörktindra och svartglindra, lidelsehjerta,
smärtestup, nyverldsspark, guldkött (»mitt guldkö It» !! !), höstesätt, öfversköna
lekamen etc. Somliga af dessa nya ord verka rent vanvett.
Formen är synnerligen jemmerlig och knagglig; s. k. knittelvers
alltigenom; påminner om den rubbade mansperson, som för ett tiotal år
se’n genomströfvade Skåne och »rimmade» för mat — den s. k. »Söderns
skald» — en »Aandsfælle» till Stockholmames »pastor Bengtsson».
Innehållet saknar för det mesta en redig tankegång. Då och da
en liten bild, som går an; en och annan som är vacker, t. ex.
»Hennes hår är svart, men hennes själ är blond .
Men i nästa poem följande tirad:
Granen mig syntes ett mördarestegel,
der man ville hänga min ljussjäl opp
att förtorka likt dinglande pariakropp.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
