Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 13—14 - Tro och vetande, ett stycke anti-teologi, af Allen Vannérus
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
535
anse som den högsta regulativa idén för sitt lif. Angående detta ideal,
hvilket följaktligen äger karaktären af en art imperativ norm för
människans andliga lif, kan dessbättre ingen egentlig meningsolikhet finnas. Ty
lika visst som faktum, att människan ät, lika viss är i själfva värket den
allmänna norm, hvilken utsäger hvad hon ytterst bör göra. Hon skall
realisera den högsta möjliga lifsordningen. Det är etik för man, liksom
för kvinna, ja, för gud själf, om han är och har något att realisera.
Den, som arbetar på denna ordnings förvärkligande, han gör sin pligt,
den, som icke är verksam för densamma i den mån, han kan, han
»syndar» mer eller mindre groft. Nu är det uppenbart, att den, som
själf realiserar antydda uppgift, står högre än den, som endast med
annans tillhjälp, gör sin pligt. Det är i själfva värket ett nonsens att för
förvärkligandet af en personlig uppgift fordra annans hjälp. Att en
människa »med guds hjälp» lefver ett moraliskt lif är då icke uttryck för
den människans moralitet, utan på sin höjd för den totala makts, hvilken
utfört den resulterade lifsordningen. Att vidare gud, om han finnes med
t. ex. de egenskaper, som kristendomen tillägger honom, icke skulle vilja
just det, att en hvar »autonomt» lefver sitt lif i den antydda
hufvudrikt-ningen, är en tanke, hvilken, om den kunde styrkas med några rimliga
skäl, skulle värka alldeles upprifvande och förstörande på allt hvad högre
mänskligt lif heter. Ty under en dylik eventualitet skulle det, som
människan anser vara det afgjordt högsta, råka i en fruktansvärd strid mot
hvad en »öfvermagt», sådan som den ponerade guden, fordrar. Härmed
vore en konflikt grundlagd, i förhållande till hvilkens tragik alla öfriga
motsatser blefve ett intet. Är nu å andra sidan människans
hufvudupp-gift den angifna, och kan härom ingen stridighet äga rum mellan det
mänskliga jaget och det gudomliga, hvilket det mänskliga tilläfventyrs
»tror» på ■— i den meningen, att det håller antagandet af gudomsjagets
realitet för sant — kan det ej inses, att tron i bemärkelsen af
ett sådant lif i gud, där denna uppfordras och antages hjälpa
människan, är ett nödvändigt moment i hennes lif. En dylik tro
har alldeles icke något sedligt värde — lika litet som något sedligt ovärde
—■ utan utgör från etisk synpunkt en fullkomligt indifferent funktion.
Men under sådana förhållanden är tron i den sist anförda bemärkelsen
en art lyx, hvilken den ideala människan tvifvelsutan skulle försmå att
sira sig med. För denna existerar näppeligen det »djupa» och »svåra»
problemet om förhållandet mellan tro och velande. Att tron för öfrigt
kan ses från allehanda andra synpunkter än rent etiska, exempelvis såsom
en individer och hela folk tröstande och lifgifvande, med ett ord
inspirerande makt, är ett psykologiskt faktum, som dock ej har med innehållet
i föregående tankegång att skaffa.
Den andra anledning, vi vilja framdraga för att häfda
oväsentligheten af tron på transscendenta hjälpmakter, kan sammanfattas i tanken
att människans sedliga lif blir af oomtvistligt renare art, om detta lefves
endast under opersonifierade idéers regulativ. Endast i det fall, att jaget
icke af sig själft visste, hvad det ytterst har att göra af sitt lif, utan
be-höfde vända sig till det transscendenta för att få kännedom härom,
endast i detta fall vore det nödvändigt basera det sedliga lifvet på ett
förhållande mellan jaget och den ponerade transscendenta makten.
Oaf-sedt alla teoretiska svårigheter, som detta kunskapsfinnande antagligen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
