Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 13—14 - Då mindes han plötsligt..., af John Henry Mackay
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
54i
Han. frågade flera han mötte och beskref allting för dem.
Slutligen kom han på namnet: Fischerbad.
Nu visade man honom med ledning af namnet allt längre och
längre och han gick utan att tänka därpå förbi de nya stora husen och
förundrade sig knappast öfver att husraderna sträckte sig så långt.
Trakten blef ödslig, då han lemnat de sista gatorna. Ett
skogs-bryn blef synligt. Han var snart framme.
Badanstalten låg tyst och stängd.
En allvarlig, nästan högtidlig stillhet rådde rundt omkring.
Han tyckte, att den inte passade fullt till hans förväntansfulla
lyckliga stämning och det varma solskenet.
Nu kände han igen sig och fann utan svårighet gångstigen. Han
hade att följa den längs strömmen . . .
Det kändes svalt mellan träden. Det svarta vattnet flöt sakta.
Han mötte ingen.
Då han var framme vid serveringen nere vid strömmen, — en på
andra stranden tillbygd träbyggnad, där om sommaren serverades
förfrisk-ningar för ångbåtspassagerarne, (nu låg den fullständigt öde och stängd
och sällsamt klingade öfverskrifterna emot honom derifrån), kom han
åter att tänka på: där hade också de suttit en underbart vacker
afton midt bland en massa unga, högljudda, skrattande människor under
vårnattens tindrande stjärnor i sin stora ljufva lycka, som ej fann många
ord, utan alltid blott handtryckningar, mjuka smekningar och långa
kyssar. De hade kommit med båten och foro sedan vidare med båten . . .
Den gamle mannen vände sig bort.
Han fortsatte raskt fram efter vägen, som förde honom ned till
strömmen. Han såg inte ens upp.
Han tänkte på huru de hade blifvit bekanta med hvarandra den
där aftonen, då hans vän hade lemnat honom i sticket.
Det bullrande karnevalsvimlet yrade kring honom i Kristallpalatset
och han smög sig butter från bord till bord, till dess han slutligen satte
sig vid det sista, dit hon kom strax därefter för att upphettad af dansen
hvila ut sig ett ögonblick.
Hvad den lilla hade för ett sött ansigte; hon slog genast an på
honom på allt sätt; så som hon förde sin solfjäder och så som den
enkla klädningen satt på henne.
Hon hälsade med en nick, inte ovänligt, men ändå ganska
likgiltigt, och såg genast på honom: obesväradt och oförbehållsamt öppet,
om de skulle passa bra tillsammans, men utan att vara på det minsta
sätt påträngande.
De tycktes passa mycket bra i hop, ty de voro inte skilda från
hvarandra under hela aftonen och inte under natten och inte mycket
dagarne därpå, utom när han måste ut i affärer.
Den natten! — — och en annan bild stod för honom.
Frampå morgonen öppnade han ögonen. Månen kastade en stråle
på sängen.
Han såg hennes lilla hand ligga knuten på hans blottade bröst.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
