Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 21—22 - Från Paris, af Camille Mauclair
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
893
drifna pretentioner. Läsaren af »Résurrection» skall i dessa berättelser
återfinna samma iakttagelseförmåga och kraft i förening med den finaste
psykologiska analys, som redan för länge sedan tillförsäkrat bröderna
Rosnys alla verkligt bildades beundran.
Till förströelse — icke en pueril utan en verkligt spirituel förströelse
— kan man icke rekommendera åt dem, som önska gladare böcker, *
något bättre än de lustiga historier, som Pierre Veber offentliggör under
pseudonymen »Bill-Sharp». Pierre Veber är ofantligt kvick, utan att
någonsin förfalla till pajasseri. Han är en grundligt bildad författare
med liflig fantasi, elegant paradoxal och med en mycket fifi uppfattning
och förstår att i sina små dialoger och lätta historier inlägga fullt
ut lika mycket träffande iakttagelse som den högtidligaste romancier.
Han gjorde sig först observerad i det yngre Frankrikes revyer; nu skrifver
han i Paris’ förnämsta tidningar, och man kan alltid vara förvissad om
att bakom hans kapriciösa skämt finna något sinrikt och oväntadt.
Det förefinnes ingen anledning att tala om någon mer bok. Det
fins ingen som är värd att lägga märke till bland den massa
sommararbeten, som under hösten öfversvämmat Paris. Icke heller teatrarna
komma med något, ty sådant som Paul Dcroulèdes uppblåsta tomma
bombastiska »Messire du Guesclin» eller Maurice Donnays »Ämants»
med dess konstladt eleganta pladder och dess på all originalitet blottade
kvickheter kan man dock icke anse värdt konstnärligt intresse.
Paris har icke haft litet roligt ät mr Alexandre Dumas fils, som nu
förklarat att han icke kommer att afsluta »La Route de Ihèbes», sedan
han låtit det i andlös spänning i åratal bidande folket hoppas därpå.**
Pierre Veber, om hvilken jag nyss talade, har vunnit en succés de rire,
i det han kommenterade tilldragelsen under rubriken: »Den Thebanska
återvändsgränden». Och faktiskt har denna berömda »Route de Thèbes»
blifvit helt enkelt en återvändsgränd. Men den har åtminstone gjort den
nytta, att den satt i omlopp en massa reklamer till förmån för herr
Dumas, som icke är obenägen för sådant. Och det är ganska
förnöjsamt att se, huru som våra, berömda personer, som icke längre låta nöja
sig med att framställa sin pennas mest betydelselösa alster som
världshistoriska tilldragelser, nu söka göra sig lika bemärkta genom blotta
titlarna pä arbeten, som de icke skrifva! Det är åtminstone ett nytt slags
sätt att diskontera, och det skulle vara ganska hugnesamt, om man finge
tänka sig, att andra modeförfattare skulle i vissa fali kunna följa samma
exempel. Då reklamen dock är deras enda mål, så är det ju tillräckligt,
om de komma åt den på den vägen, utan att förut tillfoga en
medelmåttig bok eller en banal teaterpjes.
I fråga om målarkonsten har denna månad endast två nya taflor
att uppvisa, men de äro af Puvis de Chavannes, och i detta fall kan
man väl säga, att kvaliteten betyder mer än kvantiteten. Puvis de
Chavannes är i sanning en utomordentlig konstnär. I gallérie Durant-Ruel,
mötesplatsen för alla verkliga parisiska konstkännare, voro utstälda två
taflor af denne mästares hand: det inre af ett kloster och en grupp
* N. R. skall vid tillfälle sätta sina läsare i tillfälle att taga kännedom om såväl
Rosnys som Vebers författareskap. Red.
** Detta var skrifvet i oktober. Om Alexander Dumas införes i nästa häfte en.
kort essay af Hermann Bahr.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
