Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 2 - Archimimus, af Klas Fåhræus
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
91
Och yran sprider sig till realister. Ha vi icke sett
Pehr Hallström, kringsvirra i “Purpur". Ja äfven till
naturlister, i det sjelfva Gustaf af Geijerstam nyligen, sopi
bekant, gjort ett svagt försök att spöklikt kringdansa med
sitt hufvud — Medusas nemligen — i händerna.
I dagarne utställes äfven på Nationalmuseum en ny
varietet af denna vesälla skola. Hans namn är Hans
Thoma. Född 1839. God vän till Böcklin. Först helt nyss,
på en utställning 1890 i Berlin, bragt i ärans ljus.
Den stora taflan framställer Apollo och Marsyas. Men
— i den lefvande verklighetens och sanna andeverldens
namn — hvad hafva vi med Apollo?
Man ser en naken karl, som går plattfotad, liksom
rädd att sticka sig på gräset. Med venstra handen håller
han upp en mörkröd mantel till lifvet med ett så falskt
grepp, att armens höjning synes vålla honom ondt i
skuldran; med ett uttryck af sorgmodig förvåning betraktar
han den nakne, sittande gossen, som för anständighetens
skull äfven han belagd med en fäll öfver benen, blåser
på en flöjt precis på samma vis som tusen dylika s. k.
“herdegossar" gjort, alltsedan man började afbilda dem i
Ättika.
Hvad båtar det, att den mörkvioletta skymningsnatten
är skön, att det lilla rosiga molnet fagert kysser solens
återsken, medan månen uppstiger med en höggul stilla
herskarmakt öfver skuggornas värld, och trista
trädstammar sombert inrama den lefvande vordna melankolin.
Hvar-till båtar det annat än att visa konstnärens sköna talang.
Men kan det väl ge Apollo lif? Kan det på allvar menas
uppfylla konstens uppgift gentemot nittonde århundradets
menskor ?
Eller betrakta litografierna af samme konstnär:
Rhen-flodens döttrar, som flygsimma comme-ci, comme-ga, med
utspretade fingrar: Mainz-landskapet, som påminner om en
etsning af Rembrandt; Josef och Maria, som tyckas
nedtyngda öfver att ha hvilat i samma ställning på resan till
Egypten alltsedan Dürers föregångares dagar.
Men betrakta framförallt konstnärens själfporträtt
-som att döma af fotografien synes det bästa af
ifrågavarande verk — och samtidigt ger klafven- åt den roll
konstnären spelar i denna moderna skola.
Smärta-ville-vara-glädje brytes i den oroliga blicken i mästarens grannt
mustiga anlete, som framstirrar, liksom efter seklers sömn,
ur en vinkällarglugg, ädelt, men antikveradt.
Hvarför bortkastar denna skola så mycken talang?
Ar det något som dock fattas den? Finnes det en brist
på fundamental inre uppriktighet?
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
