Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 11 - På redaktionens bord - N. P. Ödman - Ivar Dal
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
8/3
N. P. Ödman tillhör en författaregeneration, hvars
litterära skaplynne ju icke egentligen är af den art att den
särskildt harmonierar med den nutida litterärt intresserade
generationens litterära smak och vanor eller syn på tingen.
Men han eger hvad hvarjehanda andra lefvande eller
af-lidne förf, af samma generation och cert icke egt, eller
något vinnande hjärtligt och enkelt, som gör att man i
allmänhet gärna lyssnar till hvad han har att säga, äfven
om det emellanåt förefaller bra obetydligt och menlöst.
Det är ofta ett friskt och godt humör hos honom som
hindrar honom att bli mjäkig eller gudsnådlig. Emellanåt
riktar han mot nyare generationers åskådningar anfall, som äro
öfverdrifna ocli tämligen orättvisa, men de äro aldrig vrångt
fanatiska eller simpla och låga ä la Wirsén, utan göra alltid
intryck af att ske fullt bona fide samt kunna af den och andra
anledningar bäras med det allra största jämnmod. Så är
fallet t. ex. med hvad han i sin nya bok “Hemma och
borta“ yttrar om förhållandet mellan “det unga Sverige,,
och den usla franska litteraturen. Egentligen afsedd för
Vårt Lands fromma publik, är väl den lilla sentimentala
frasen om det arma jordiska paradis judarne beredt sig,
“sedan de själfvilligt förkastat det frälsningens himmelska
paradis, som en gång erbjöds dem af den rättfärdige som
de korsfäste och som ännu alltjämt af honom erbjudes
dem“. Tiraden afslutas med följande suck, som vittnar om
en något för teologiskt färgad uppfattning af historiska
fakta: “När skola de erkänna sin förskingring som en
guds dom för denna förkastelse?“
Men oaktadt dessa små reservationer är jag lika villig
som skyldig att erkänna, att denna hans nya samling af
minnen och resebilder är både underhållande och intressant.
I all synnerhet gäller detta omdöme skildringarna från
Holland och från Visingsö och Grenna, särskildt de
först-nämda. Om jag inte vore så innerligt öfvertygad om, att
de all -min bön förutan, tack vare den populäre
författarens namn, samla kring sig sin stora gifna läsekrets, skulle
det ha varit rätt nöjsamt att uppehålla mig en liten stund
vid dem. .
Man behöfves icke läsa synnerligen långt i Ivar Dals
“Lifvets lek“, för att finna att det manliga författarnamnet
är en sådan där skyddande förklädnad, bakom hvilken
skrifvande damer gärna dölja sitt kön. Boken är skrifven
af en kvinna och vänder sig närmast till kvinnor. Det är
på det hela taget nätta och snälla små Idunsartade skisser,
men väl att märka af det bättre slaget af den
litteiatui-branschen, ehuru jag icke tror, att förf, ännu blifvit
enrollerad i det stora Idunesiska författarinnegardet. Dessa
be
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
