Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 12 - Friedrich Nietzsches lefnad, af Philo vom Walde
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
p 18
bekämpat Wagner, endast därför att Wagner uttalat sig
klandrande om en opera af Nietzsche (hvilken aldrig existerat!).
Huru långt Wagner gick i sin vänskapsterrorism visas äfven
däraf, att han blef uppbragt, då Nietzsche ämnade göra en resa
till Italien och Grekland i sällskap med Mendelssohn-Bartholdys
son (professor i Freiburg). Nietzsche bragte honom offret
och stannade hemma, men blef honom det oaktadt otrogen;
ty »den skapande varde hård!»
Nietzsches utveckling hade tagit en riktning, som förde
honom allt närmare det antika idealet och aflägsnade honom
från kristendomen. Med Wagner ägde motsatsen rum. Efter
»Siegfried», denna hymn till lifvet, hade han allt mer
hän-gifvit sig åt kristna motiv och problem. Dessa melodier
(»Roms tro förutan ord») kunde’ Nietzsches öron icke fördraga.
Festspelen i Bayreuth hade icke utfallit efter hans smak (och
väl icke heller efter Wagners); Nietzsche hade här upplefvat
sitt »Damaskus». Så inträffade dä det egendomliga:
Nietzsche sände Wagner sin »Menschliches, Allzumenschliches»,
Wagner sände honom sin »Parsifal»: de båda böckerna
möttes icke blott på posten, — de korsade hvarandra som två
värjor. Nietzsche såg till sin förfäran, att »Wagner åter
blifvit from», — och i Bayreuth åter uttalade man det stora
anatemat öfver aftällingen. Och detta återtogs icke ens, dä
Nietzsches syster gjorde sig allvarlig möda att stämma sin
väninna fru Cosima försonligare. Och så godt var det. De
båda männen hörde icke längre tillsammans. Wagner var en
gammal man, Nietzsche en ung titan, som slog en värld i
stycken. Wagner glömde mycket snart wagnerskriftställaren
Nietzsche, Nietzsche däremot har fortfarande lidit djupt af
detta hans lifs innerligaste vänskaps- och vördnadsförhällande
och — trots de senare motskrifterna — endast handlat
ädelmodigt mot Wagner. Han förstod mycket väl att skilja
person och sak.
Detta förhållande, hvilket af oförståndiga, som icke känna
Nietzsches andliga utvecklingsgång, likaledes nyttjats till
fromma för vansinneteorien, är i boken framställdt med lugn och
i enlighet med källorna, liksom författarinnan öfver hufvud
undviker att uppträda polemiskt. Hon låter blott de talrika
brefven berätta och lämnar därtill blott den sammanbindande
texten. Detta förlänar det hela en välgörande prägel af
förnämhet och den högsta grad af sanning.
Lätom oss nu vända oss till en annan omständighet, som
i lefnadsteckningen erhåller en utförlig framställning. Det är
Nietzsches sjukdom. Huru mycket fabelaktigt blir icke
ändt-ligen grundligt förstördt här! Hittills talade alla om den
heredi-tärt belastade, som ärft vansinnet af sin fader; om den
naturnödvändighet, med hvilken en sådan filosofi (»öfvermänsklighet»)
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
