Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 1 - Chartismen, af Georg Adler
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
45
nya institutioner rätta sig efter den. Detta slår
fullkomligt in på kulturvärldens tre ledande nationer, England,
Frankrike och Tyskland. Inom alla tre uppstodo mäktiga
socialrevolutionära arbetarrörelser, hvilka tidtals läto hela
statsväsendet synas hotadt af faror. Men det fanns också
inom alla tre nationerna betydande statsmän, hvilka genom
positiva politiska åtgärder sträfvade att afvända farorna och
genom ett nytt system af skyddande dammar leda den nya
rörelsen så, att den så vidt möjligt blott skulle befrukta,
icke undergräfva den nationella ekonomien. Dessa tre
statsmän voro de samma, hvilka tillika i de tre rikena
förkroppsligade den modärna imperialistiska politiken: Disraeli,
Napoleon den tredje och Bismarck. Jag vill försöka att i
några uppsatser karaktärisera denna hittills obeaktade sida
af den modärna politiken.
I England utvecklade sig först den modärna
storindustrien och följaktligen äfven den socialistiska och
revolutionära arbetarrörelsen och den imperialistiska socialpolitiken.
Men den roll denna politik spelat kan först förstås, när vi
vunnit klarhet öfver karaktären hos de andliga strömningar
och folkrörelser, som föregingo den.
Missförhållanden inom storindustrien hade på trettio och
fyrtiotalen framträdt synnerligen skarpt i England.
Kapitalets öfvermakt visade sig för hvarje steg, arbetaren måste
foga sig i de mest förnedrande arbetsvilkor och dessutom
grasserade arbetslösheten värre än någonsin förut eller
efteråt, emedan de tekniska uppfinningarna följde slag i
slag och regelbundet gjorde ett antal “händer “ arbetslösa.
Och i detta ögonblick, då fattigbördan naturenligt vuxit
till en synnerlig höjd, uppbäfde den nyss till styret komna
bourgeoisien den gamla människovänliga fattigvårdslagen,
för att — i anslutning till den malthusianska uppfattningen
af de fattiga som objudna och ovälkomna gäster vid
“naturens stora gästabud“ — införa en hårdhjärtad fattigvård
genom understödstagarnes inspärrande i strängt
reglemen-terade fattighus (1834). En socialistisk rörelse hade
funnits redan förut. Den hade uppstått i anslutning till den
filantropiske fabrikören Kobert Owens’ agitation, hvilken
predikade all produktions öfvertagande af kommunerna,
mom hvilka sedan, genom det gemensamma åttatimmars
arbetet af alla vuxna, öfverflöd på allt godt förmentes kunna
skapas. Men denna rörelse har aldrig haft någon större
anslutning, höll sig dessutom alltid fjärran från den
egentliga “politiken“ och förkastade hvarje slags klasskamp,
trogen sin mästares princip, “att fattiga och rika, styrda,
och styrande i grunden ha samma intresse“. Under det
alltså den owenska propagandan trots årtiondens bemödan-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
