Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 1 - Dramatiska och lyriska Röntgenfotografier, af Fru Louise ****. I—II - I. Fru Louise Fahlman
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
68
Dockfén, Lilla mamma. Han skänker dem ocli deras charme
visserligen sitt höga gillande, men förklarar, att, med all
aktning för dem, så voro ändå fru Fahlmans förtjusande
smäckra, fina smalben verkligen hors de concours.
Och hennes “Lilla slarfvan“. Hon var där en
förtjusande personifikation af den leende godlynthet och lätta
tanklöshet och flyktighet, som göra en verklig kvinna så
älskvärd och tvinga äfven den surmulnaste filosof att
öf-verse med hennes små fauter och snedsprång, ja rent af
förvandla dessa svagheter till små intagande
skönhets-moucher.
Hennes Messalina — det är fortfarande min man som
sufflerar — är inte den brutalt förfärande Messalina vi
känna från Kröyers berömda målning. Messalina var
måhända snarare sådan som Kroger framställer henne, då man
kommer att tänka på en boaorm krossande sitt offer. Men
fru Fahlmans Messalina var mera ästetiskt tilltalande, ej
lastens Messalina, utan blodfullhetens, varmblodighetens
och passionens unga fraicha Messalina. Den glöd hon
tände var mer eldande än förtärande, men i alla
händelser en glöd påminnande om söderns passioneradt berusande
nätter.
Vi kunna kanske nu lemna min man försjunken i sina
fascinerande Fahlmans-minnen, så att jag en stund får föra
ordet alldeles ensam och ostörd.
Egentligen äro människorna vid Dramatiska teatern
mycket snälla, men ha den lilla svagheten att vara något
för förnäma af sig och det på ett sätt, som kunde bättre
passa i en småstad med dess löjliga societets- och
kotteri-skilnader än i konstens fria republik med alla dess sköna
synderskor och svaga syndfulla herrar. De påminna för
mycket om tuppen på sopbacken, som skrockar öfverlägset
mot allt som inte är från hans sopbacke. Det fordrar tid
och möda för att bli upptagen och likstäld i den kretsen.
Fru Fahlman har haft ett långt och besvärligt noviciat att
genomgå, och mången gång därunder lär hon, som är
mycket känslig till sinnet och har en liflig, lätt öfversvallande
privatpatos, med bittra tårar i de vackra ögonen och djup
bedröfvelse i hjertat ha fått umgälla äran af ett engagement
vid en kunglig teater. Gustaf Fredrikson och Nils
Per-sonne, Lotten Bosin, Olga Björkegfen, Ellen Hartman och
Tekla Ählander äro nog allesammans i själ och hjärta så
innerligt rara och godhjärtade människor, men den tid de höllo
ihop och delade makten vid Dramatiska teatern, voro de inte
alltid så snälla och vänliga mot den snälla fru Lova. Men hon
var förståndig, beväpnade sig med en ängels tålamod och höll
sig trots alla vedermödor och frestelser kvar vid teatern.
Deri
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
