Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 2 - Intra et extra muros, några betraktelser öfver kulturens offerväsen, af Antecaptivus. I
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
92
och fundera öfver sina olyckskamrater. Några egentliga
samtal komma ej i fråga, utom undantagsvis med
tjänstemännen, och beröringen med vaktbetjäningen inskränker
sig i allmänhet till de nödvändiga upplysningarna om
arbetet eller om lifvets reglementerade förhållanden; men
stundom kan det hända, att någon känsla af vänlighet,
medlidande, nyfikenhet eller kanske nedlåtenhet fattar
någon konstapel och att meddelandena sträcka sig utöfver
strumpors utlämnande, födans intagande o. s. v.
Ordningsreglerna följas emellertid strängt, och fången erhåller
vanligen blott korta svar, då han själf glömmer, att han ej
äger någon rätt att fråga. Till en början är det en
omväxling att iakttaga, hur dagligen en ny konstapel
uppträder, att studera deras utseenden och fundera öfver deras
sinnesart; men antag, att det är t. ex. tjugu konstaplar,
som tura om i tjänstgöringen, så upphör ombytet snart
och intet nytt ansikte visar sig i celldörren. Har fången
tilläfventyrs varit van att iakttaga människor och af deras
yttre sökt sluta sig till deras inre, så har han ett ganska
intressant studium i dessa figurer, som bevaka hans lif,
stundom till och med genom ett titthål i dörren. Ibland
erfar han, att han dömt rätt, ibland att han misstagit sig,
An har han glädjen finna, hur en försvarlig embonpoint
äfven här är förenad med ett jovialiskt lynne, än märker
han med tillfredsställelse, att det ej är han själf utan en
inbiten magkatarr, som vållar konstapel N. N:s ständiga
vresighet, än känner han igen den gamle, säkre och lugne
indelte soldaten, äri en godmodig skåning, än en sur och
trumpen västgöte, än en långsam och säflig östgöte. Ja,
långsamma, trumpna och vresiga kunna dessa stackars
konstaplar väl vara, ty med sin trägna tjänst och sitt bundna
lif äro de knappt mer än fångar själfva, och dock föreföllo
flertalet nöjda och glada.
Under en längre fängelsetid blir fången trots den i
det hela knapphändiga beröringen på sätt och vis bekant
med sina vaktare, och säkerligen är behållningen oftast
god, åtminstone på fångens sida. Uppför han sig väl och
ställer sig fängelsets utmärkta ordning till efterrättelse,
blir han alltid höfligt, ofta vänligt bemött. Den
bildningens öfverlägsenhet, som en och annan fånge besitter och
som ej låter sig undertryckas af fängelsets
utjämningssystem, framkallar aktning och den naturliga känsla af
medlidande, som dess bättre finnes hos flertalet af nutidens
fångvaktare, bildar en bro för ett oftast tyst men ganska
märkbart utbyte af intryck och stämningar. Det har händt,
att vaktaren, som märkt att fången är besvärad af
ärtfläskets väl digra fetma, lagar att han får en magrare bit;
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
