Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 2 - Från Stockholms teatrar, af Gasparone
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
sig och visa sig på styfva linan. Härmed vill jag icke säga,,
att återgifvandet af Borkman var det allra bästa, men de
som annars så tacksamt och hänfördt hålla till godo med
godtköpsspel både hvad intelligens och känsla beträffar i
jämförelsevis lätta roller, torde haft något mer skäl att
beträffande de svåra rollerna i Borkman känna sig tillfredsstälda
än t. ex. beträffande frkn Borgströms fru Wilton, som af dem
upphöjdes till prima vara. Pjesen gjorde i alla fall vid premieren
ett djupt och gripande intryck.
Fru Dorschs med skäl klandrade återgifvande af sin roll
var för mig en ny eklatant bekräftelse därpå, att den bekanta
naturvetenskapliga lagen om organs atrofiering i följd af
bristande öfning och en däraf förorsakad småningom skeende
artförändring oftare än folk i allmänhet tänker har sin
motsvarighet inom skådespelarevärlden. I följd af fru Dorschs
ursprungliga skådespelartemperament hade man gjort sig stora
förväntningar på hennes fru Borkman. Men det straffar sig
själft att åratal igen syssla med uppgifter, för hvilka de inre
och yttre förutsättningarna ej lämpa sig; och detta blir ej
mindre tragiskt, därför att detta missbruk så länge berott på
eget energiskt sträfvande och sedan på omständigheternas
tvång. Med kännedom om teaterdirektörer, kritik och publik
förefaller det alls icke omöjligt, att misslyckandet i denna roll
skall i ekonomiskt och konstnärligt hänseende för henne visa
sig af mer tragisk innebörd, än ett lika stort eller större
nederlag skulle ha egt för andra.
Fru Dorschs medfödda benägenhet för manér måste
själf-klart tränga sig oemotståndligare fram, när hon hade att röra
sig på ett numera mycket ovant område och följaktligen
kände sig osäker. Hvad som egentligen förstörde hennes fru
Borkman, det var hennes maniererade patos och tal. Det var
för starka färger, därtill af en tämligen gammaldags
komposition. Äfven på en större scen hade totalverkan säkerligen
förblifvit densamma. Man fick inte nu den intensiva, på sätt och
vis imponerande och förnäma köldförnimmelsen, som fru
Borkman bör framtvinga. Vid följande representationer var den yttre
patosen betydligt och fördelaktigt modererad, men att få ett
annat totalgrepp på en gång redan instuderad och inrepiterad
större roll är svårt, nästan omöjligt.
Fru Håkanssons Ella Rentheim var fint tänkt och
genomförd. Det låg nobless öfver hela framställningen vid
premieren. De vekare momenten gjordes känsligt och vackert, och
hennes afsked till Erhart i tredje akten var gripande enkelt.
Det hon icke lät tillräckligt framträda var sjukligheten,
tröttheten; utbrottet i andra akten var för kraftigt. De vid en
senare representation gjorda förändringarna voro icke till
fördel. Att lägga om en hel scen och kasta bort alla nyanser
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
