Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 3 - Wilhelm I, af S. Lublinski
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
193
mäktig hand griper tyglarna. Lätt darrande ännu, men som
gjutna i koppar stå nu de kufvade fålarne. Konung Fredrik
Wilhelm IV saknade för visso denna räddande instinkt och
detta hindrade honom att blifva en ny Fredrik den store.
Men för Wilhelm I var det ännu mera omöjligt, då han
ingenting alls ägde af geniet, ej ens dess frånsida. Hans
ofvan-nämnda böjelse för en mödosamt-måttfull lydnad, hans
absoluta brist på fantasi och lidelse skuhe, om vi icke redan för
länge sedan visste det, ensamt vara nog för att låta oss
antaga, att Wilhelm I, den gode soldaten, — icke var någon
fältherre!
Den gode soldaten, om jag så får säga, är medlet till
ett krig, den store tältherren är nästan krigets själfändamål.
Om Wilhelm I kan man säga, att han öfverallt blott var
medel för en tid, som tillfälligtvis hade sina stora ändamål.
Därför blef han berömd, och man firar nu hans hundraåriga
födelsedag, som om han verkligen varit en stor man. Det är
ju ingen fara för att liberalerna skulle taga denna i auktoritet
uppvuxna natur i anspråk för sig. Men äfven de
verkligt auktoritäre borde’ grundligt öfverväga, innan de uppställa
denne man såsom ideal efter deras sinne. Han var
visserligen from och gudfruktig, men den fromma extasen och det
mystiska svärmeriet, som mången gång är vanvett och
mången gång hög poesi, saknade han alldeles. Och om han af
princip var absolutist och hårdnackadt fasthöll vid sitt
kungadöme af guds nåde, så måste vi dock omedelbart tillägga, att
han ännu såsom monark var sin konungs allratrognaste
undersåte — alldeles ingen härskare- eller despotnatur. Svårligen
skulle han eljest hafva uthärdat att för fulla två årtionden
helt och hållet försvinna i skuggan af en allsmäktig minister.
Och här ännu några ord om ärligheten och
sanningskärleken i den gamle kejsarens karaktär. Därom är ingen
strid mer att föra. Han var alldeles ingen af de på rörlighet
rika naturer, hvilka så ofta utan räddning gå bort sig i
själf-bedrägeriets labyrint. Ännu mindre var han en girig
roffare-och gripnatur, som späjade omkring sig för att öfverallt röfva
och stoppa i säcken. Nej, sådan var han icke. Han lydde
kort och godt och öfverlämnade ansvaret åt de honom
öfverordnade makterna eller principerna. Hans hörsamhetssamvete
var äfven fullkomligt oberördt. Han ägde intet af denna
oför-vägna och samvetslösa dialektik, hvilken med mästerlig gratie
förstår att kringgå alla sina obekväma inrättningar och påbud,
i det hon skenbart följer dem.
Sådan var mannen. Soldat, men ingen fältherre,
gudfruktig, men ingen romantiker, och slutligen absolutist, men
i saknad af nästan allt som tillhör en herrenatur! Och
därtill en mycket pedantisk och samvetsgrann kontraktsmänniska
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
