Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 3 - Nya diktsamlingar (af Tavaststjerna, Jonas Reuter, Fredr. Vetterlund, Ludv. Josephson, Ernst Josephson), anmälda af Emil Kléen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
2OÖ
densamma så mycket af nobel känsla och luttrad
lifsåskåd-ning, att det spränger formens skal och från diktarens
hjärta går raka vägen till läsarens. Jag citerar på måfå
några rader, i hvilka grundklangen af manligt stolt
själf-bekännelse är omisskänligt äkta:
»Icke alltid träffar lodet,
icke alltid sipprar blodet,
när man höken fälla vill.
Höken har så skarpsynt öga
och kan flyga i det höga,
som ej bössan hinner till!»
Ä i
Från Ludvig Josephson till hans frände Ernst
Josephson! Jag vet att jag uttalar en i mångas tycke mycket,
mycket kättersk mening, när jag oförstäldt bekänner min
oförmåga att i Grula Rosor se ett af den litterära
hortikul-■ turens mest intressepåkallande alster. Med detta vill jag
dock ingalunda förneka, att Ernst Josephson mångenstädes
röjer sig som en boren diktare. Han kan med de enklaste
uttrycksmedel gifva en stämning, som länge vibrerar i ens
minne — läs t. ex. dikten
Violoncell.
Jag från mitt hjärtas hjärta hör
en klagoton, som darrar klar;
han cellosträngens vemod har,
och smältande han sakta dör. —
Men skrufven sköter sorgen om,
allt hårdare hon strängen spännt;
för hvarje gång hon honom vän dt
allt mera klangfullt ljudet kom.
Det taget gjorde ondt likväl!
Men skönare blef tonens klang
-Ack, herre gud, om strängen sprang —
då böjde sig min fria själ!
Af sådana dikter rymmes det ett tiotal i samlingen. Men
mellan och bredvid dessa påträffar man andra, hvilka
visserligen kunna äga sitt affektionsvärde för de personer, som
:sett dem födas och äro förtrogna med den tanke- och
känslo-grund ur hvilken de spirat, men hvilka för det stora
flertalet endast hafva tryckalstrets flyktiga intresse. Jag
bestrider icke, att Ernst Josephson, om han tagit sin litterära
uppgift på allvar, gjort den till sitt lifsmål, kunnat bli en
diktare af rang — han är det ju också i sparsamma
lyckliga stunder — jag vill blott inlägga en gensaga mot den
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
