Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 3 - Kulturpolitik och tidningsköp, af Gil Blas
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
219
till marken som spruckna blåsor, att vederbörande bort, om
de varit uppriktiga, på sig tillämpat orden ur »Mäster Olof»:
»Hur vi än bråka och bramma, äro vi lorten samma».
En följd af dessa iakttagelser å samtliga håll är, att om
man ock med den största sympati följer alla de planer och
sträfvanden, som man tror vara ärligt menade att höja den
svenska prässens kultur- och intelligensnivå, man dock
föredrar en afvaktande och iakttagande hållning gent emot
sådana. Ett är att vara besjälad af de allra bästa afsikter och
att mäkta åstadkomma ett och annat nummer af en högre
nivå än den vanliga. Men ett annat är att med blicken fäst
på ett klart fattadt mål äga talang, mod och seghet att
genom mötande hinder — och de komma talrikare och svårare
än man föreställer sig i början — tränga sig fram emot det.
Sådant ställer stora fordringar på de ledande krafterna, och
för tillvaron af därför erforderliga praktiska,
temperaments-och viljeegenskaper har man ingen garanti i en docentur
eller en författartalang.
Under vanliga förhållanden skulle jag således antagligen
mycket litet om ens något yttrat mig om det i dagarne
försiggångna startandet af det i stor skala åsyftade företaget för
höjandet af den svenska prässens kultur- och intelligensnivå.
Hade jag kommit att yttra något, hade det, förutom de bästa
välönskningar för vederbörandes vackra afsikt, väl varit
uttalandet af en förhoppning, att samtliga parter, d. v. s.
allmänheten, de praktiska tidningsmännen och de reformatoriska
doktorerna, professorerna och författarne, skulle komma att
ur många synpunkter ha både nytta och nöje af sitt blifvande
mellanhafvande samt lära bättre känna och respektera
hvarandras förtjänster. Kanske skulle jag till sist ha uttalat den
önskan, att enhvar af den senare kategoriens män måtte vid
sitt förr eller senare inträffande afsked från detta speciella
journalistiska arbete ha anledning att göra till sina Falks ord
i Kärlekens komedi: Har jeg end seilet min Skude på
Grund, så var det dog dejligt at fare».
Men nu ha desse män, nolentes volentes, knutit sig själfva
och sitt företag vid en annan tilldragelse af den aktuella och
principiella betydelse, att den icke gärna kan med tystnad
förbigås. I själtva startandets stund ha de, vill jag nästan
påstå, skämt sin historia. De gjorde det, då de läto
»Sverige» bli Svenska Dagbladet. Det är en ödets ironi, — jag
begagnar detta mildare uttryck, då jag antar att de varit de
ledde, de passive — som låter just det tongifvande eller
mål-förande kotteriet inom Svenska författareföreningen vara med
om ett tillvägagångssätt, som man har mycket svårt att finna
stå i full öfverensstämmelse med deras teorier. I all
synnerhet ter det sig litet underligt beträffande styrelseledamoten
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
