Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 4 - Johan III och den katolska reaktionen, af J. Kreüger. Andra afdelningen. I—III - II. Polska kronan. Sigismunds giftermål. Besättningen af Livland. Tvisten om vapnet Tre kronor
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
282
ryssarne men på sådana vilkor, att Johan ej därpå kunde
mgå. År 1576 var ej blott hela Estland med undantag af
Reval utan alla eröfringar i Livland förlorade för
Sven-skarne. I sin förtviflan erbjöd Johan till och med Reval
till Danmark mot Jämtland eller Gottland, hvilket dock ej
af Danmark emottogs. I bref till jesuitergeneralen
Mer-curianus den 6 mars 1577 omtalar Laurentius Norvegus
den stora oro, däri Johan ännu då bgfann sig och hvars
hufvudsakligaste orsak var, att hans stad Reval belägrades
af Mosko viterne. Då framstälde sig för Johan helt
naturligt den tanken att genom Gregorius XIII vinna
bemed-ling både hos Ivan och Stefan Batori. Påfvens politik
närmade sig till båda. Förhållandet var följande: En
tysk äfventyrare Schlitte, som af Ivan blifvit sänd till
Italien för att skaffa handtverkare till ett byggnadsföretag,
hade på eget bevåg men i Ivans namn hos påfven gjort
förslag ej blott därom att Ivan måtte blifva krönt af
påfven utan ock att den grekiska eller rättare ryska kyrkan
måtte blifva förenad med den romersk-katolska. Gregorius
lyssnade med stor tillfredsställelse till detta förslag och
ville därmed förena ett gemensamt fälttåg mot Turkarne af
Ryssar, Polacker och de vesterländska folken. Påfven sände
flera beskickningar uti ifrågavarande hänseende såväl till
Ryssland som Polen; men de polske kohungarne synnerl.
Sigismund August, voro ej benägna för saken. Ivan var
det i själfva verket icke heller men låtsade benägenhet då
han var i nöd. Nu befann han sig ej för tillfället i sådan
belägenhet. Men förhållandet emellan honom och påfven
var godt, och Johan hoppades att genom påfven kunna
förmå Ivan till eftergift. Äfvenså Polen. Se Pierling, Papes
et Tsares aprés des documents nouveaux, Paris 1890.
En sak i sig själf af ringa betydenhet gjorde också
Johan mycket bekymmer. Det var Danmarks tilltag att i
sitt vapen insätta de svenska tre kronorna. För rättelse
härutinnan sökte Johan både kejsarens och påfvens bistånd.
I bref 1574 hade påfven också hos kejsaren anhållit, att
han måtte afgöra tvisten om vapnet. Frågan förekom på
mötet i Rostock, där den bekante Botvid Nericius,
sedermera kardinal, hade i uppdrag att föra Johans talan. Att
döma af Theiner II befarade också Johan vid
ifrågavarande tid 1576 ett fredsbrott från Danmark och sökte
därför hos den helige fadern hjälp. Johan anhöll hos påfven,
att han “måtte tänka på Sveriges välfärd och “om Hans
Helighet märkte, att den danske konungen ämnade anfalla
Sverige så laga, att antingen hertigen af Lothringen, som
hade rätt till Danmark eller hertigen af Brauenzwieg eller
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
