Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 4 - På redaktionens bord - Stuckenberg, anmäld af A. E—n
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
3io
På redaktionens bord.
Viggo Stuckenberg: Valravn. To Fortællinger. København 1896. Det
nordiske Forlag.
Tröstlöst, gripande tröstlöst berättar Viggo Stuckenberg
om människohjärtats obeständighet och lyckans bräcklighet.
De »to fortællinger» han förenat under titeln »Valravn» äro
båda historier om äktenskapsbrott. Ah, den kärleken, hvad
den kan leka blindbock med människorna! Med förbundna
ögon springa de i famnen på hvarandra för att lefva ihop —
hela lifvet! Det är fest en tid, men vid det unga hemmets
tröskel lurar ledsnaden, och ve de äkta makarne, om han
stiger in en dag. Af allt, som kan gnaga på bandet mellan
två människor, har ledsnaden de skarpaste tänderna. Han
äter sönder alla förbindelser: kärlek, vänskap, tacksamhet —
blague alltsammans när han kommer. För skenets skull hålla
de arma människorna oftast fortfarande ihop, men en och
annan har dock mod att bryta. Men icke alltid är något
vunnet med friheten; stundom förvärtvas den så dyrt, att hela
lifvet bry tes.
Så olyckligt slutar blott den andra af de båda
berättelserna i »Valravn». Den första har, trots allt allvar, en
strimma ljus öfver sig. Det är någonting ljuft ännu i den bittra
sorg, som griper Johannes Prahl, sedan hans hustru rest sin
väg med den andre. Han genomlefver i tankarna åter de
fyra lyckans år, då hon var hans. Med hela ömheten i sin
finkänsliga och spröda natur plockar han fram minnena af
den älskade, glädes och lider — tills smärtan slutligen blir
honom öfvermäktig och hela hans själ flammar upp i hatets
»giftiga, ettergröna låga». »Hvar är du . . . Jag vill släcka
ditt lif . . . se dina ögon brista, dina ögon, som öfvergåfvo
mig och lämnade mig att lida, . . . löna dig för hvad du
gjort, så att du får se, hur djupt — djupt -— djupt du har
träffat! . . . kväfva dig mellan mina händer och två min själ
i din kropps kval och din själs förfäran! ... se dig lida! —
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
