Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 6 - På väg mot paradiset, af Algot Ruhe
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
430
menens baksida — ja, det vore lustigt! Sanningen att
säga: jag är på jakt efter Gud. På jorden förslog ej min
kraft att finna honom, och jag märkte aldrig, att detta
gjorde honom ondt. Men den komedi, som spelas i dessa
trakter, vore för tokig, om icke han såge på och vi såge
honom. Kanske är jag förmäten och begär i ögonblicket
det, som fordrar sekler för att uppenbaras. Det är
kanhända nödvändigt, att min ande ligger till sig, att dess
entiteter genom en ofantlig hvila omlagras, innan den kan
fatta hvad Han är. Jag måste finna någon, som sett
mera än jag. Jag måste fråga en vis man om mina
utsikter. —- — —
På en vördnadsbjudande tron sitter den vise, som vill
höra mina frågor. Lydigt lägger jag mig ned inför honom
och låter ljuset gå upp öfver mitt grubbel.
— Säg mig, allvetande vise, hvad betyder det
jag-sett på min väg till dig? Från tröskeln till de frommes
hemvist har jag blifvit bortstött — nyfikna blickar fick
jag kasta på de älskandes skymningslek, man åtrådde mig
från att söka de godes sofvande rike — och nu väntar
jag förlägen din uppmaning att stanna hos dem, som tänka
och drömma.
— “Vi säga här att naturen älskar de fåvitska på
jorden. De som därnere dyrka någon af mänsklighetens
fyra grunddårskaper — och inga andra — lyftas hit upp.
Religionen, kärleken, dygden och dikten alstra i människan
en oförgätlig kraft, som består sedan hennes lekamen
stannat i sin gång. De som icke förmå skapa åt sig heliga
mysterier — de som icke kunna älska — de onde — de
som under drömmen falla i sömn: de resa sig och sjunka
tillbaka i jordens mull, de komma och de gå som skuggan
af en sky.
Människan är i sitt vasen förgänglig. Hon lefver
några dagar och försvinner därpå för alltid. Blott en och
annan tager naturen till sig för att göra honom till sin
vän. Naturen har svårt att göra sig förstådd af
människorna, ty hon är icke som de. Döfstum sväfvar hon
kring jorden utan makt att tala, ty hennes språk är
oöf-versättligt för mänskliga sinnen. Därför hörde du aldrig
där nere hennes röst. Ej heller för oss visar hon sig,
men vi hoppas nå den frihet, som fordras af vår tyste
härskare för att kunna undfå hans tal. Därför äro vi
tåliga och vänta, ty evigheten är utan ände.“
— Vise man, hur vet du allt detta? Och mig synes
att det du kallar naturen eljes bär ett annat namn.
— “Det namnet nämnes ej, och det är kanske blott
människoverk. När du bott länge nog, oroliga själ, i tänkar-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
