Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 7—8 - Louis Napoleon som statssocialist, af Georg Adler
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
524
säga: för despotism“ (Treitschke). Ocli för framsynta politiker
bland de då lefvande var icke denna stämning förborgad,
och en dyster förkänsla af hvad en gång måste komma,
bemäktigade sig dem. Så varnade t. ex. redan 1842 i
kammaren Alexis de Tocqueville: “ännu ser jag icke någon
som vore stark nog att blifva vår herskare — men en
her-skare skola vi få förr eller senare!“ Men regering och
partier aktade icke på den misshagliga varnaren, åt hvilken
under juliväldet var beskärd samma roll som en gång åt
Kassandra i det belägrade Troja.
Dock allt för snart skulle det besannas hvad Tocqueville
hade profeterat. Den provisoriska regeringen, som
februarirevolutionen fört till styret, var medelklassens regering,
representerad genom sådana politiker som Ledru- Rollin och
Lamar-tine: det var en regering som steg för steg gjorde bourgeoisien
förnuftiga och arbetarklassen hufvudlösa medgifvanden, i des.
k. nationalverkstäderna födde en här af dagdrifvare, icke
förmådde grunda ett pålitligt välde och genom oskickliga
skattebestämmelser stötte bönderna för hufvudet. “Marcher
vers Vinconnu^ kallade Lamartine i ett ögonblick af
själf-bekännelse detta sätt att “regera“. Och med rätta kunde
Proudhon förkunna resultatet: “Ni le travail, ni le Capital,
ni la propriété ne sont satisfaits — le gouvernement ri a pas
su, n’a pas voulu, n’a pas osé!“ Sålunda hade också denna
klass inför alla människor visat sin inkompetens.
Allra sämst utföll arbetareklassens debut på Frankrikes
politiska skådebana. Den var ursprungligen representerad i den
provisoriska regeringen af två medlemmar — Louis Blanc och
Albert. Hvad gjorde den nu? Den fram tvang till en början
dekreterandet af “rätten till arbete“ och därpå tillsättandet
af en komité af arbetarerepresentanter, som skulle undersöka
proletariatets tillstånd och afgifva förslag till dess höjande.
Således i ett ögonblick, då socialismen för första gången
hade del i en erkänd regering, då de troende afvaktade
det efterlängtade uppfyllandet af dess löften, då de tviflande
högt tillropade den sitt “Hic Rhodus, hic salta !“ — i ett
sådant ögonblick . . . studerade dess ledare de sociala
problemen ’ Sålunda hämnade det sig att socialismen årtionden
igenom hängifvit sig åt tomma framtidsdrömmar i stället
för att på det reela ekonomiska lifvets område öfverväga
den sociala reformens innehåll och sättet för dess
förverkligande det ögonblick dess tid vore kommen. Men snart tog
utvecklingen för proletariatet ett slut med förskräckelse.
Regeringens motsträfviga förverkligande af “rätten till
arbete “ —- socialisterna hade under tiden utgått ur regeringen
— i nationalverkstäderna, i hvilka 115,000 man på statens
bekostnad underhöllos utan allvarligt arbete, ledde vid
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
