Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 7—8 - Från Stockholms teatrar, af Gasparone
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
5^3
lägger i dagen tilltalande, varmt känsliga skaldeegenskaper.
Det hela uppbäres för öfrigt af en ganska stor sydländsk
kraft och glöd.
Hvad utförandet beträffar, så skiljer sig mitt omdöme
något från öfriga kriticis, i ty att’ jag icke kan fullt
dela deras entusiasm för spelet. Jag erkänner villigt att
det var mycket förtjänstfullt på snart sagdt alla håll. I
all synnerhet gäller detta beträffande hr Svennberg i den
manliga hufvudrollen. I konsekvens med hvad de flesta
kritici ofta berömma voro nog de stora loforden fullt på
sin plats. Men ej presterades i realiteten någon sådan där
första rangens konst, någon sådan där djupt gripande skakande
konst, hvaraf man i månader, ja år efteråt bevarar ett
lef-vande intryck. Vid åseendet kände man dock emellanåt
liksom på sig, att här var det ett moment i
karaktärsutvecklingen, där en episod, hvaraf skulle kunnat göras ännu
mer än hvad som gjordes och där en verklig instruktion
bort slå ned för att framtvinga en djupare och bredare
utarbetning af detaljerna äfvensom en känsligare förståelse
af pjesen i dess helhet, än hvad åtminstone jag tyckte mig
återfinna. När jag nu kom att nämna ordet instruktion,
vill jag säga, att detta tillfälle jämte hvarjehanda andra
föregående ha bibragt mig en uppfattning, som för öfrigt
bekräftats af uppgifter från andra håll, eller att regissören
hr Molander — af diplomati eller bekvämlighets- eller
kraft-koncentreringsintresse — föredrar att begränsa sin stora
arbetskraft och talang till själfva iscensättningen o. d. och
i. regeln — med vissa undantag naturligtvis — bortglömmer
instruktörens anpart af regissörskapets bördor.
Den bild hr Svennberg gaf af Andrea var
karaktär-istisk; särskildt fick han bra fram draget af naivitet, af
stort barn. Fru Håkansson spelade intelligent ocli värdigt.
Men särskildt i uppgörelsescenen i slutakten hade man
kunnat vänta något af det innerligt gripande, hvarmed hon t.
ex. som hustrun i “Ensamma människor“ m. fl. roller
försatte hjärtats strängar i dallring. För öfrigt var hennes
sätt att tala uti “Reformatorn“ icke alltid det bästa. Frkn
Lundeqvists roll kan visserligen icke påstås tillhöra ett
tacksammare eller angenämare slag, men icke behöfde hon
därför se så eländigt bedröflig och frånvarande ut. Särskildt
var hon mycket jämmerlig, där hon satt vid symaskinen.
Hennes “hängiga“ min, som nästan påminte om det bekanta
uttryckøt om räfvens nådår, gjorde, att man satt nära pa
hela tiden och väntade få höra att äfven hon befann sig i
en s. k. delikat situation. I alla händelser borde rollens
konturer ha kunnat fyllas ut vida fullständigare och fastare.
Hr Eliasson var ganska karaktäristisk och öfverraskande
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
