Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 9—10 - Broxvik-Fägerskiöldshistorien jämte några af dess juridiska, advokatoriska, psykologiska och journalitiska interiörer och accessoarer, kritiskt belysta af Kurt
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
702
När man i belysningen af detta och de af
polisrapporten direkt eller mellan raderna lemnade upplysningar
ställer detta den juridiska själftillräcklighetens storartade
fiasko, kan man icke finna annat än något malplacerad och
omotiverad den vändning i hr Staaffs offentliga förklaring
i januari 1898 (se D. N. den 3 januari), hvari han,
invag-gande sin fåfänga som advokat till ro och kanske äfven i
syfte att slå ett lätt puder i allmänhetens ögon, talar om
att frkn F. “först inför mig och sedan på min uppmaning
inför detektiva polisen erkänt“ verkliga förhållandet med
öfverfallshistorien. Formelt kan ju ett försvar för
påstå-ståendet möjligen framadvoceras, men reelt är ett sådant
påstående absurdt och alldeles på tok. Det framgår
alldeles oförtydbart af polisrapporten och alla andra
omständigheter att hvad som i verklighet framkallat frkn Fägerskiölds
bekännelse var känslan af att hon satt så fast i nätet att
det var stört omöjligt för henne att på något sätt sprattla
sig lös. Hennes konsiderationer för “sanningsplikten“ mot
hennes juridiska biträde hade ju uppenbarligen icke varit så
storartade, att man har att tillerkänna dem häller nu någon
särdeles drifvande kraft.
Den där förhäfvelsen vittnar icke häller om tillbörlig
tacksamhetskänsla mot polisen för den grannlagenhet och
finkänslighet den i rapporten ådagalade gent emot hr Staaff
och justitierådet. Stockholmspolisen är kanske inte just
“mors bästa barn“, och hr S. må med rätt eller orätt ha
haft och ha åtskilligt otaldt med dem. Under
öfverfalls-undersökningarna fick polisen från den tidning, som skulle
kunna benämnas hr S:s halfofficiösa organ — D. N. är
tydligen officiös — mot sig utslungad en alldeles
oförblommerad beskyllning för uppenbar partiskhet till
“Taube-syndikatets“ fördel. Det skulle ju kunnat vara
frestande för polisen att då den satt inne med så goda
trumf ge betaldt både för gammal och färsk ost, och hvem
kan väl betvifla att polisen, utan att på minsta sätt
öfver-skrida sin befogenhet och sanningen, skulle kunnat på ett
för både advokaten och justitierådet försmädligt sätt skrifva
de delar af polisrapporten, där det kunde komma i fråga att
beröra deras biroller i gatutragedien, som upplöste sig i
osmaklig fars. Men nu förbigås detta med den lenaste
hand, de nämnas ej ens vid namn. Verkligen en
märkvärdig delikatess detektivpolisen och dess Lars Stendahl
visat i många, att icke säga i alla detaljer af denna
historia. Delikatessen är så märklig, att jag måste återkomma
till den, men nog borde advokaten ha känt sig tacksam
och rörd öfver densamma och gifvit polisen hvad polisen
tillhörer.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
