Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 9—10 - Broxvik-Fägerskiöldshistorien jämte några af dess juridiska, advokatoriska, psykologiska och journalitiska interiörer och accessoarer, kritiskt belysta af Kurt
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
för sin moder, ty denna skulle hafva förgiftat hans fader,
tror han, enligt egen förklaring till rättens protokoll, genast
på sanningen af denna beskyllning mot sin moder. På
hvilken grund? Jo därför att han erinrade sig vid 12 eller
13 års ålder, d. v. s. 13 år tillbaka i tiden, ha i sitt hem
af några tjänare (!) hört berättas att hans moder sökt
medelst gift bringa sin bror om lifvet. Han tror det genast
och på denna grund!
En tid därefter är han i sällskap med kanonbåten Urds
officerare i land vid Broxvik på middag. Då middagen är
öfver, går han — allt efter egen uppgift till protokollet —
i något upprymd sinnesstämning och “förargad44 af sina systrar
ut i afsikt att utforska, huruvida någon annan hade sig
något bekant rörande det frkn F. anförtrott honom vid
Dalarö. Han uppsöker genast en piga, Ellen Pettersson,
omtalar för henne att frkn F. för honom omtalat en
subli-matförgiftning från moderns sida. Pigan kunde dock intet
annat meddela än ett förtvifladt utrop som fru Taube skulle
ha fält samma dag mannen afied. Den formulering af
utropet han lägger i pigans mun strider dock mot hvad
hon senare edligen uppger. Från pigan går hari till en
statarehustru och till rättaren — samma person af hvars
själfmord nu E—ska partiet söker slå så mycket mynt
—-samt meddelar dem frkn F:s berättelse, dock utan att för
rättaren uppge hvem mördaren skulle vara. Både
statare-hustrun och rättaren yttra ej på minsta sätt sin åsikt om
berättelsens tillförlitlighet, men Evert Taube drar af deras
ansiktsuttryck (!) den slutsatsen, att de tro på riktigheten
af frkn F:s påstående.
Måste man icke vämjas öfver, att en son, som dessutom
från moderns sida alltid rönt ömhet och vänlighet, på detta
abnormt lättvindiga sätt är genast benägen att tro sin mor
skyldig till ett så förfärligt brott och sedan åflas att få
beskyllningarna utspridda! Vore icke en sådan individ värd
att sättas in på någon observationsanstalt för abnorma!
Och ger icke dåv. öfverstelöjtnant Almström — gift med en
halfsyster till kammarherre T. v. B. — en fullt befogad
och värdig form åt det intryck man måste erfara, då han
i bref den 5 aug. 1896 bl. a. skrifver till Evert Taube:
»Arme Evert, huru och af hvem har du blifvit så förvillad, att du,
som* borde vara den förste att skydda din mors goda namn och rykte,
kan skymfa henne så hjärtlöst oeh så djupt.» * ’
* Kursiv, af artikelförf.
** Ur detta bref kan det vara af intresse att citera dels de närmast
föregående meningarna och dels brefskrifvarens at intet senare undei
lät-tegången vederlagda påstående, att den mor, som sonen genast (jfr. har
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
