Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 11—12 - Bismarcks socialpolitik, af Georg Adler
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
765
Bismarcks socialpolitik.*
Den som känner Preussens historia kan knapt förundra
sig däröfver att Preussen-Tyskland blifvit den
imperialistiska socialpolitikens klassiska försöksfält. Ty uti Preussen,
“skolornas och kasernernas land“, landet med det
tekniskt mest framstående ämbetsmannaväsen och
statsför-myndarskap, där kronan uti hela statslifvet har visat sig
som en faktor af största betydelse, där kunde sannerligen
icke den tanken vara aflägsen, att det skulle lyckas
att i förening med sina mäktiga administrativa organ bli
åtminstone temporärt herre öfver de sociala svårigheterna.
Den statsman, som försökte öfverföra denna tanke i
handling var Bismarck. I motsats till Disraeli och Louis
Napoleon medförde han intet färdigt socialt program, då han
1862 blef Preussens ledande minister. Det var intet fel,
då Preussen i förhållande till vestra Europa blifvit efter i
den ekonomiskt sociala utvecklingen. Men från det
ögonblick då Bismarck blef minister tänkte han oaflåtligt på
hvad som kunde vara regeringens uppgift i afseende på
arbetarfrågan, som just då lät bebåda sig. Vi få obetingadt
antaga, att för Bismarcks socialpolitiska verksamhet gälde
samma grundsats som för hans offentliga verksamhet som
rikskansler öfver hufvud. “För mig har det alltid funnits
en enda kompass, en enda polstjärna, efter hvilken jag
styr: salus publica* Han kunde också handla så; ty i
motsats till Disraeli och Napoleon hade han icke måst
tillgripa äfventyrliga medel för att komma till makten och
behöfde icke göra eftergifter för att personligen betrygga
sitt välde. Ligger sålunda i hela hans .politik, alldeles
oafsedt dess storlek, något klart, ja harmoniskt, så får man
dock därvid aldrig förgäta, att Bismarck var alldeles för
mycket realpolitiker i ordets skarpaste bemärkelse för att
* Se förf:s föregående uppsatser: Chartismen (i h. 1), Carlyle (i h. 2),
Disraeli (i h. 4), Louis Napoleon som statssocialist (i h. 7—8, allt denna årg.).
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
