Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 2 - Från Stockholms salonger, kulturbilder skildrade i bref till en rappellerad diplomat, af Separatista. II. La haute volée. — Aristokrati och kärlek
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
88
under åratal merendels haft så ledsamt i våra få
kvar-varapde rococo- och Louis XVI-salonger, att jag efter
några svärmerier i empirestil blifvit omvänd och
betraktar den nutida societetsutvecklingen både med sympati
och en viss aktning. Jag har blifvit så anfrätt af en
del darwinistiska åskådningar, att jag uppfattar den
pågående blandningen klasserna emellan såsom en verkan
af lagar om naturligt urval och anpassning och hvad
det nu heter och att jag som frukten däraf anar ett i
både fysiskt och intellektuellt hänseende kraftigare
släktesuppkomst. Blir detta fallet, så få naturligtvis de
aristokratiska vibrationerna i mitt inre gifva vika för de
allmänt fosterländska, och jag skall till och med med
jämnmod se hur våra få återstående gamla adelspalats
förvandlas till Sveasalar eller andra kulturanstalter.
Ännu äger emellertid Stockholm en ganska exklusivt
aristokratisk societet, dit utomstående blott undantagsvis
och till följd af förmildrande omständigheter få tillträde.
Den existerar här och hvar, ty vi hafva ej något
Fau-bourg de St. Germain, än i rikedom och prakt i
kvarteren nära Kungsträdgården, än i blygsammare
förhållanden vid det moderna Östermalms tysta gator. Ännu
finnas gamla nåder, af denna älskvärda typ, som ute
uppträder i kanonlockar och broderade svarta
sidenkappor, inne sitta omgifna af medaljongporträtt i pastell,
gamla porsliner och sidenmöbler — minnen från kanske
längesedan under klubban gångna gods. Här sitter
fröken Juliana och broderar på båge, oberörd af den nya
tidens kvinnofrågor men i hjärtat gömmande bilden af
sin ungdoms utkorade, den hurtige fänriken, som
stupade i Algier under marskalk Bugeaud, sedan Sverige
upphört att i krigets värf bruka sina ädlingars svärd.
Här spela tanterna Beate-Jaquette och Antoinette med
darrande händer sin grabysch och dryfta ifrigt det kära
kungahusets släktskap med Karlar och Gustaver. Så
infinner sig onkel Conrad på visit och låter i gamla
kornetteder sin vrede gå ut öfver Louis de Geer och
händelserna 1865. Kidderskapets hållning var då en
bètise, en absurdité, och tanterna instämma; men så när
den käre Claes kommer i sin vackra uniform och med
hugnande nyheter om släktens små telningar, då
intränga friska fläktar från den “så sorgligt förändrade“
världen, då få onkel Conrads “förbannade pultroner“
permission och tanterna nicka förnöj dt åt de ljusa
perspek
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
