Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 4 - Från opera och konsertsal, af Volontaire
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
269
och hon »gör» flerfaldiga saker utsökt bra. Så t. ex.
romansens visionära stämning, endast saknande nödig
entusiasm mot slutet, samt spegelscenen, der en mängd detaljer
voro excellenta. Sångpartiets höjdtoner klarerade hon som
oftast med stor bravour, endast drillen på näst sista tonen
i arian var ful och borde ha uteslutits. I öfrigt må
tekniken berömmas, särskildt i svalduetten, der den lilla
omläggningen, när Lathario får themat att sekundera med,
föreföll alldeles obehöflig. Fru Lindens goda plastik gjorde
sig här och flerstädes godt gällande. Den och toiletten
sökte så godt sig göra lät förtaga verkan och fru Lindens
för Mignon olämpliga höga växt. Några mindre
detaljanmärkningar kunde här och der göras, men vi vilja ej
dermed belasta utrymmet. Något mer naturfriskt lif och
otämjd zigenarvildhet skulle vi i några moment tillråda.
Samt att låta hjertat tala.
Att en så vacker och intelligent sångerska med
välljudande om ej stor stämma som fru L. för resten skall
göra sig gällande i snart sagdt hvilken rol som helst, der
hennes register någorlunda räcka till, behöfver ej vidare
omordas. Kunde man dock ej nu försöka med några roler,
hvars fortsatta sjungande ej inneburo sådan fara för
organet som nu onekligen Mignon, till på köpet så litet
nedsatt och omlagdt som fru L. velat? I Göteborg gjorde
fru L. en viss fortune i två roler, der vi här ej skådat
henne, af diametralt motsatt karakter, men mer hållande
sig inom fru L:s naturliga röstläge och utomlands ofta
sjungna af samma artist, vi mena Rossinis Rosina och
Verdis Azercena, två af Zeiia Trebellis triumfer, som man
minnes. Och om äfven Wagners Ortrud anses för
fatigue-rande för fru L:s vackra men ömtåliga röst, kan väl
Meyer-beers Fides ej anses mer röstförderfvande än många
bravurpartier, som fru L. ofta nog sjunger (Amneris, Anita,
Leonora di Guzman m. fl.), särdeles som den oerhördt
kräf-vande för Pauline Garcia skrifna stora arian i akt V (den
t. o. m. en Marietta Alboni ansåg tröttande) ju numera
alltid är utesluten, liksom pastoraltrion, hälften af
F:moll-duon, Ciss-moll-terzetten och kanske mer. Och hur skulle
det vara att återupptaga Glucks Alceste eller Rossinis
Tanc-red med fru L. i titelrolerna?
Men återvändom till Thomas’ opera, som en gång
gifvits så charmant på svensk scen, men nu!
En Philine, som ej kan slå en drill är en nyhet, som
det är Stockholms Opera förunnadt regalera verlden med.
Man behöfver hvarken tänka på Marie Cabel eller Ida Ba-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
