Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 4 - Eros, poem af John Osterman
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
285
Ofta kom hon, då månen rann
öfver skog och Sirius brann,
smög till hans barm på fjärilsvingar,
kysste pannans marmor — och svann.
Nu går kring honom piniers sus.
Ekarne stänga solens ljus
Vildgräs susar på glömda grafvar.
Pelarraden sjunkit i grus.
Bågen har vittrat i hans hand.
Längtan har stelnat pulsens brand.
Eros, de gamles stolte yngling,
tärs af tidens gnagande tand.
Och en hviskning: “Eros är död“,
genom skogen bäfvande ljöd; —
fjärilsvingarne skrumpna sjunka,
bleknande falnar rosen röd.
“Hvart har han gått, den milde Gud?“ —
klagar alltet i brutna ljud, —
“Nu är kallt kring vissna ängar,
nu har skogarne fällt sin skrud.“
Fråga honom med uppsyn blid,
han, som kom att i skogens frid
finna det, som ej världen bjuder,
finna hvila från hopplös strid.
Han, som i kvällens röda brand
med ett kors i sin magra hand,
kallar kärlekens ljusa andar
ned från ett saligt, himmelskt land.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
