Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 4 - Gladdy, af Maximilian Harden
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
290
tribunen i korrekta svarta kläder, på stora dagar med
en blomma i knapphålet, när den aldrig tröttnande
stämman lät höra sin metalliska klang, de städade
gentle-mannamanéren och de dramatiska åtbörderna gjorde sin
makt gällande, då förstummades som vid ett trollslag
hånet, åhörarne hängde vid talarens läppar — och
suggestionen betryggade äfven för det tryckta ordet
dess-verkan ute i landet. En hvar hade åtminstone någon gång
hört folkets William och kunde vid läsningen komplettera
den knappa tjusningskraften i det tryckta talet, hvarom
åhörarne beskäftigt ruhdt omkring berättade att det varit
ett nytt alldeles underbart tal . . . Den som visar massan
att han gjort sig omsorgsfullt putsad och fin för
dess-räkning kan alltid hoppas att slå an på den.
Denna smickrande känsla af behag hos betraktaren
har skådespelaren att tacka till en väsentlig del för sina
framgångar. Till och med när skådespelaren icke
särskildt slår an på åskådaren, kanske synes misslyckas i
sin roll, säger den på rätt ställe behagligt smekte
åskådaren: “Karlen gör sig sådant besvär i själfva verket
endast för att vinna mitt bifall; redan därför förtjänar
han erkännande, om han också inte nu spelar precis så
bra som andra kvällar. “ Gladstones talartriumfer kunde
komma åhöraren att tänka på dylika aktörsframgångar.
Hvad han sade var nästan aldrig af betydenhet, och
när det föreföll det, hade han säkerligen aldrig kommit
på det af sig själf, men i sättet hvarpå han sade det,
där har man att söka förklaringen till den effekt det
gjorde. Han spelade med en oöfverträffad virtuositet
lidelsens stormar och hvirfvelvindar, men bevarade dock
i det skenbart vildaste raseri det inre lugn som förmår
beräkna förestående förändringar i publikens
känslostämningar ; han kunde hviska och dundra, smeka och hota
och förblef därvid i sitt inre tillräckligt kall för att
kunna noga upptäcka effekten. Det var som hade han
instuderat en roll och vore viss om de rörande effekterna
och kunde, om de försvagade åhörarne icke ville följa
med längre, i hvilket ögonblick som hälst bromsa efter
behag. Så stor var makten af den sonora stämman, de
lifliga gesterna, det uttrycksfulla minspelet, att man knappt
gaf akt på innehållet i anförandet och vanligen först
senare’ efter föreställningens slut kom till den icke
oviktiga frågan hvad talaren egentligen hade sagt. Detta
var då icke så lätt att konstatera; denna
bibelforskares-tal var icke ja och nej, hans hufvudkonst bestod snarare
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
