Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 5 - Novembernatt, allegori af Anna Törnström
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
389
jVeusmbernatt.
Allegori af Anna Törnström.
Genom rutorna tränga glashvassa toner, tunna och
spröda men hvinande starka och genomträngande. De
äro i sin början som myggans tunna surr, sedan
förstärkas de och blifva som fiolers höga, spända
kvintsträngar. De gnissla som filar, de hväsa som eldtungor,
de äro kalla söm stål, men flamma som solar, de komma
i början smygande på tå, sedan fara de fram som
stormvindar på svettiga hästar.
Det är valpurgisnatt i naturen.
Valpurgisnatt i naturens dotters själ.
Hin håle är ute och rider, och han sveper i sin
kappa, svart, fodrad med rödt, den af köld huttrande
och ändå som af eld glödande mjuklemmade, hvita mön.
De fara fram som galningar, ty de äro ett med
novembernattens storm, de flämta, ty farten betar dem
ande-drägten och lifvet är dem som en enda svart passion
men kantad med rödt som kappan. Det röda är
njutningens sällhet. Det svarta är lidelsens urkraft.
De fara genom skog, mörk och dyster och tung,
där iskalla droppar flyta från trädgrenar ner i Mefistos
skägg och rinna kyliga ner på hvit barm.
De rida öfver öppna hedar, där ljungen prasslar
som torrt ris under hästens hofvar och där stormj ätten
lyfter häst och man och kvinna och slungar dem
brutalt framåt utan fotfäste. De fara genom insjö, där
vattnet är iskallt i sitt jämförelsevis lugna tillstånd, de
fara genom fradgande haf, hvars skyhöga böljor
förefalla dem som heta lavaströmmar, som bränna dem, sveda
deras hår, deras skinn.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
