Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 5 - Novembernatt, allegori af Anna Törnström
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
391
såg innerligt och förtroendefullt om än något skyggt
fullt tillbaka i hans goda ögon.
En sekund till — och Mefisto lät hästen sätta fart
in i det gnistrande eldelementet.
Lågorna slogo sig omkring dem, och sedan sågs
länge ett återskimmer af fladdrande röda vackra
eldtungor mot sval och tindrande hösthimmel, som nu
blifvit af stormen befriad från tunga hotande molnmassor.
Men orkanen sjelf fortsatte sin djerfva kamp, som skulle
föra till seger.
Nere i den heta afgrunden blef det annorlunda för
jordens dotter än hon trott. Hon hade från barndomen
lärt att det rike, där Mefisto herskade, var kvalens
hemvist, och hon trodde — som alla kvinnor — att där
skulle hon förbrännas till aska, men en aska, som
ändock aldrig skulle falna utan alltid bära inom sig ångerns
röda förtärande flammor.
Men hon fann fullkomliga motsatsen. Hon fann,
att afgrunden var intet helvete, utan en salighetens
himmel. En himmel full af sällhet och lyckans sköna
frukter på paradisets rikt fruktbärande, härligt vackra träd.
När en tid var gången bad Mefisto, hennes vän,
hennes allt, henne sätta sig upp på den svarta
hästen — ej längre svettig utan med sin svarta hud
glänsande ren — och rida upp till jorden, till
jordens barn.
Och hon gjorde så.
Och det första hon företog sig var att se sig i en
jordisk spegels klara, återgifvande, slipade kristall. Och
hon såg sig vacker som aldrig annars med rodnad på
sina förr så bleka kinder, med ögon hvars färg
fördjupats och hvars blick förandligats.
Hon gick ut och in bland människors barn och
hennes görande och låtande var nu prägladt af sanning och
ärlighet och hon var god och hjärtlig som aldrig
tillförne. Och människorna vedergällde henne med ett
obetingadt förtroende och visade henne stor aktning.
Och deras kärlek till henne blef sannare och djupare än
fordom. De försökte läsa sig till hennes önskningar,
ty nu först anade de att den kvinnan aldrig kunnat
bedja om något, hur mycket hon än haft att önska
under sitt förra jordelif. Men nu kunde hon bedja dem
om allt — men behöfde det ej längre.
Och hon förstod nu glädjen och sorgen så som de
skulle förstås. Hon kunde skratta så det ekade i berg
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
