Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 7—8 - Ghettons drömmare, af I. Zangvill. 1. Från en graf bland madrasser (forts.)
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
506
“Nej, nej!“ bad han med hes ihålig röst, då hon
försökte draga sin hand tillbaka. “Jag hör dödens
fotsteg, jag måste hålla mig fast vid lifvet; jag måste, jag
måste. O, dess värme och dess doft.“
Hon ryste. För ett ögonblick föreföll han henne
som en vampyr, som. med slutna ögon sög ut hennes
lifsblod, för att underhålla sitt eget. Då denna rysliga
fantasi förgick, återstod den öfverväldigande tragedien
af en död man, trånande efter lifvet. Ett spöke, som
stod vid grafvens fönster, blickande ut på och görande
narr af den värld, hvari han inte längre hade något att
skaffa. Hans vrede förgick, och han föll tillbaka som i
en slags dvala; då och då förvredo nervösa ryckningar
hans bleka ansikte.
Hon lutade sig öfver honom förskräckt och orolig.
Skulle hon gå? Skulle hon ringa? Plötsligt började
han tala med uppehåll, stötvis och osammanhängande
och en gång skrattade han till rått och liderligt, men
strax därefter suckade han djupt.
Så tycktes han vara en student gnolande:
“Gaudeamus igitur, juvenes dum sumus“, och hans
dödsmask lystes upp af vildt lif. Därefter tycktes
tidigare minnen — minnen från hans barndom i
Düsseldorf — fara genom hans omtöcknade hjärna: hans mor
och bröder och systrar, dansläraren, som han kastade ut
genom fönstret, judarnes frigörelse genom de franska
eröfrarne, den muntre trumslagaren, som lärde honom
franska, Napoleon, då han red förbi på sin hvita
sprin-gare, och vidare skolgossen, som var ateist och hans
bästa vän, och med hvilken han studerade Spinoza i
smyg, och slynglarne ifrån landet, af hvilka han köpte
fåglar, endast för att sedan släppa dem fria, och bödelns
nièce, som hade eldrödt hår och brukade sjunga
folkvisor för honom.
Slutligen vaknade han till medvetande igen: han
lyfte upp ögonlocket med pekfingret och såg på henne.
“Katolik!“ utropade han vredgad. "Jag har aldrig
återgått till judaismen, emedan jag aldrig lemnat den.
Mitt dop var endast en tvagning. Jag har aldrig satt
Heinrich, endast H. i mina böcker, och jag har alltid
skrifvit “Harry“ till min mor. Fastän judarne hata
mig, kanske ännu mer än de kristna, har jag likväl
alltid stått på mina bröders sida.“
“Jag vet, jag vet“, sade hon lugnande, “jag är
ledsen att jag sårade er. Jag kommer så väl ihåg det
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
