Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 7—8 - Herr Buréns två grodor, beskedligen obducerade af Volontaire
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
565
storslagna hållning, dess förfinade gustavianska grace,
dess nobla, diskreta elegans — aristokratin af blåaste blått.
Salongen må vara hur som helst — dess akustik
har lyckats, se där ett evangelium, som ej nog högt kan
dyrkas! Vi ha därför knappast hjärta att påpeka den
fula bruna anslagstaflan under första radens fond samt
att beklaga det ej flera rader inredts, emedan nu
radpubliken får en ryslig vånda att alla komma på — första
bänken.
Ridån går i höjden och — husch! hvad är detta?
En elak dröm? Karl XII:s likvaka? Fru Östbergs
intagande i kloster?
Man döme! Prof. Nyblom har i sin prolog framfört
det ateniensiska folket samt af dess gudar Minerva,
Apollo och Bachos. I stället för att nu ge detta ej så
olyckligt funna om ock något utnötta scenario nödig
scenisk relief i ett tjusande grekiskt landskap med
stämningsfulla kostymer och dito entréer af de tre
guda-klädda solisterna, så tillåter sig k. operastyrelsen, som
ingenting nekar sig, den dundrande smaklösheten att i
en vanlig ful “salong“ framställa sina sujetter i svart
och hvitt, herrarne det ena, damerna det andra, och med
i vissa fall måleriska resultater — som vi förtiga. Om
för värdighet eller korpulens eller sufflören — nog af,
tätt vid rampen på livar sin stol trona i gåbort-drägter
fru Östberg, herr Ödmann, herr Lundqvist, fru Ö. med
näsan i vädret, hr Ö. med händerna i sidorna, hr L.
med ena benet i ostligaste ost — det andra i vestligaste
vest, alla med smått förnärmad och uttråkad min. Nog
tögo de sig ut.
Ej nog värdiga och feta att sitta, men dock med
på ett hörn uppdagas så fröknar Karlsohn, Edberg,
herrar Lemon, Lundmark, Sellergren, ja kanske fler.
Och så koristerna, damerna — alla — i hvitt, herrarne
i svarta frackar. Voilå!
Prof. Nybloms text och prof. Hallströms musik till
hvad denna skatliknande församling utförde, voro sig lika,
professorligt välmenande, korrekta, lättlöpande, stundom
med små fadaiser, dessa dock mindre i musiken än i
texten, där en och annan liten olycklig invocation
utsatts för hårdt, men rättvist gyckel. Sällskapet sjöng
bra, fru Östberg utan minsta synliga uggla lät ändock
som Minerva fullt illusoriskt, hennes parti var dock ej
så tacksamt som hr Lundquists, hvilken senare
öf-verljudt underrättade den häpnande publiken att det var
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
