Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 9—10 - Musica leggiera, af Volontaire
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
610
i tiden tillegnade “Förr ständigt i krig“. Hvarför
tänkte ej den utmärkta pojkframställarinnan på någon af
Lindblads dråpliga pojkvisor, Sotar-Skjuts-gossen, På
berget, Frieriet? Grandjeans lilla skämt “Akta dig“
var mer lycksamt och framskalkades med vederbörligt
s dier z ando.
Nu kommo utrikes nyheter. En liten engelsk babys
näpna klagan att på vintern behöfva stiga upp vid ljus
och om sommarn gå och lägga sig vid dager fann eko
i alla minnesgoda hjärtan, framtrollad med intagande
barnslighet och förtjusande sexårig misstyckthet. Därpå
framfördes “Hans und Liese“ och särdeles sista versen
med dess lustiga fonetiska förbindelser väckte allmänt
nöje, högförträffligt framstötta af den excellent
tysksjunnande fru Anna. Men så kom Yvette Guilbert, väckande
Vårt Lands ondska som att vänta var, trots sångerskans
ej senterade delikatess att till förmån för mer svaga
dygdinnehafvare betydligt moderera sin Yvette — ad
usum Delphini.
Men därmed urvattnades också betänkligt denna
demoiselle, hvars främsta force för resten ligger i
hennes eget “moi fin de siècle“, oefterhärmligt, obeskrifligt,
sans ancétres, sans enfants.
All jemförelse sin kos, var vår svenska frus
föredrag mycket förtjänstfullt, specielt La Serenade du pavé,
men betydligt mindre La Soularde, där den franska
divetten höjer sig till gripande tragik af egendomlig odefinierbar
storhet och glans. En angenäm erinring om gamla glädtiga
operettider utgjorde sångerskans välkändt friskt pikanta
sätt att sjunga kupletterna ur Varneys operett “La femme
de la Narcisse“ — denna retande lilla chansonett, som
ofta på tribunen så grundligt nersölas eller förfuskas.
Det var icke som samma sak nu och i den stela,
löjt-nantsfån-adorerade mamsell Adamhit och dits föredrag
(eller hvad det groft målade träbelätet hos frk. Hoffman
hette). Också applåderades Anna Norrie af en publik
vid sina sinnens bruk och ej af en blomsterkastande
liten truppstyrka, som kastade till hälften ursinniga, till
hälften bedjande blickar på den öfriga, handfallna,
ironiskt leende allmänheten. Och Adamsmamsellen in,
kastande tillbaka temligen kyliga blickar på sina
kreve-rande manspersoner och kritiskt undersökande
blomster-korgarne, om de — nu igen! — voro de samma som i
— förrgår. Och vid gynnsamt resultat ett matt leende
åt lilla storknande karltruppen, rätt matt. Mais —
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
