Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 9—10 - Jeanne Marni
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
6T1
Marnière, född Barousse. Hon uppträdde första
gången som författarinna 1885 . . .
Hvad hon under formen af en rolig, barock,
slipp-rig eller melankolisk scen eftersträfvar är att med
tillhjälp af det korta samtalet mellan två, högst tre
personer teckna karaktärer, så att de icke glömmas.
Hon har i högsta grad förmågan att koncentrera. I
helt få repliker låter hon en människa röja sin dumhet,
sin lidelse, sin fåfänga, sin hjärtesorg, sitt lifs hela
historia och icke blott sitt eget lifs, men äfven dens
hvarom man samtalar. Hon har på detta område
nått mästerskapet.
Genombläddrar man de fyra sista volymerna af
hennes dialoger, finner man visserligen ett flertal, som
vändande sig om episoder af lättfärdiga damers lif
lägga i dagen en ovanlig kännedom om små
skådespelerskors eller stora kokotters tankar och känslor
och blott gå ut på en komisk eller satirisk point.
Men man skall också för hvarje nytt band finna nya
samhällslager indragna under författarinnans
iakttagelse och nya områden af mänskligt känslolif. Hon
debuterade som en Forain, som icke tecknar, men
skrifver, och hvars satir går i synnerhet utöfver
kvinnokönet. Hon uppenbarar till en början allt hvad
där finnes af skadeglädje, snobberi, äregirighet,
sjukliga och förryckta lustar i vissa kvinnors eller de flesta
kvinnors förhållanden till männen. Och männen få
förstås vid samma tillfälle mottaga duktiga rapp af
hennes satirs gissel. Då och då bryter dock fram en
och annan ton af mildhet och medlidande med de
öfvergifna och små eller af sympati för den så
sällsynta, djupa och ödmjuka erotiken . . .
Det yppersta verk m:me Marni åstadkommit är
utan fråga hennes sista: Fiacres. Här uppenbarar
hon nya sidor af sin talang; nästan hvarenda dialog
ger en oförgätlig bild ur lifvet. Denna volym är ett
litet juvelskrin ...
Jeanne Marni måste äga förstånd som en ovanlig
man och kvickhet som ingen kvinna, som det eljest
faller på en vanlig dödligs lott att träffa på.“
Ur “Fiacres" är af de i detta häfte meddelade
dialoger “Räddad" hämtad. Om “Dai" skrifver
Brändes, att Alphonse Daudet knappt har skrifvit något
mer rörande.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
