Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 9—10 - Rysk fromhet, skildrad af Carl Warder
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
t *. ~
i djupt och mäktigt intryck söker den ersätta med
att lata sig förnimma jämt och ständigt.
Rätt lustigt är att gå ut bland det lägre folket
och se hur ifrigt det brukar och missbrukar
korstecknet. Du låter ro dig öfver en flod. Din roddare
sitter och svär och gormar öfver hettan, strömmen
och passagerarne. Så drifver båten förbi ett kapell.
Han släpper årorna, blottar sitt hufvud, korsar sig
några gånger — och fortsätter att gorma och svära,
fvå mnziker (bönder) slå och gräla med hvarandra
och börja slagsmål, en kyrkoprocession tågar förbi,
männen göra del heliga tecknet med ena handen,
medan den andra håller motståndaren i kragen. Där
sitta några arbetare och pokulera pa en krog: några
heliga fäder ga nedanför under fönstren: den
supandes ena hand håller glaset, den andra gör korstecknet
— och så vidare i oändlighet.
Samma ytlighet möter en äfven i gudstjänsten i
en rysk kyrka, dock icke så att ej besökaren skulle
kunna komma i stämning i densamma. Den otrogne
känner sig tjusad af de härliga kvinno- och
gosse-körerna, som osynliga för mängden sjunga sina
hymner. Men orden i hymnerna äro slavonska,
obegripliga för de flesta, och menigheten deltar icke i sången.
För den troende ryssen, för människor af de lägre
samhällsklasserna, hvilkas tro på kyrkan ännu är
orubbad, äro ceremonierna: prästernas låg kring altaret
under svängning af de gyllene rökelsekaren, som fylla
templet med något kvalmiga dofter, plötsligt
afhöl-jande af guldbelastade helgonbilder, och reliker,
vig-vattenbestänkning — allt under växelsång —, af ofantlig
verkan. Ja, redan kyrkan själf med dess granna prakt
gör pa det grannlåtsälskande folket starkt intryck.
Också tror jag, att den ryskc kyrkobesökaren gör
sina knäfall och korsningar med mera andakt än
protestanten sjunger sin psalm. Och dock är verkan af
kyrkobesöket helt visst icke synnerligen djup.
Stämningen dunstar af, då man åter kommer ut i friska
luften ifrån rökelsedoften därinne, åter hör bullret at
åkdon och sorlet af människoröster i stället för
klingande sång. Något att tänka på och gömma i sitt
hjärta har man alls ej fått. Därför måste också
kyrkan ständigt göra sig påmint, ständigt låta folket
känna en släng af sin makt, lör att dess välde ej
skall förminskas. Härtill tjäna då påbuden om
natt
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
