Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 9—10 - Rysk fromhet, skildrad af Carl Warder
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
713
som en gång för alla förskaffar dem rätt att lefva ett
lugnt och sorgfritt lif under den återstående delen af
deras jordevandring. Det är ingenting ovanligt att
en dylik gentleman, sedan han visat de besökande
omkring i klostret, helt artigt ber dem stiga in i sin
cell och därefter med den naturligaste ton i världen
frågar dem hvad de önska dricka. Och man kan vara
säker på att hans väggskåp är väl försedt. För öfrigt
draga dessa värdiga fäder ej i betänkande att
tillfredsställa hvilket njutningsbegär som hälst. Jag yttrade
en gång till en bekant rysse, att munkarnes lif i
klostret i alla fall måtte vara rätt tungt. “Hvad skulle
det gå för nöd på dem“, utropade han, “allt de ha
att göra är att sjunga litet ett par gånger om dagen;
och godt ha de däremellan om både mat, vin och
— flickor." Själffallet är att äfven mindre förnäma
kloster finnas, i hvilka äfven den fattige kan vinna
inträde. Munkarne i dessa tarfligare inrättningar få
då lof att arbeta, ibland till och med ganska mycket;
på en del ställen äro en del af de heliga bröderna
tjänare, en annan herrar. Men den fattige munken
vill söka ersättning för sin möda, och det gör han
på sådant sätt, att ordstäf som det ofvan anförda
uppkomma.
Men, invänder någon, man bör ej förväxla
munkar och präster. Kanske inom de senares led andan
är en ädlare och värdigare. Kanske att desse
inne-hafvare af det mäktiga medlarekallet verkligen äga i
viss mån detsamma motsvarande egenskaper. Nej,
så är då alls ej förhållandet. Om jag först talade om
munkarne, var det blott emedan jag tyckte, att
uttrycket pjan kah monah var en lämplig utgångspunkt
för min skildring af de ryske andlige. I en rysk stad,
där jag vistades, inträffade kort före min ankomst en
ganska betecknande händelse. Under pågående
gudstjänst, just då prästerna skulle börja svänga
rökelse-karen, hände att en af dem föll omkull — och måste
bäras ut — dödfull. Han fick dock sitt välförtjänta
straff, denne kyrkans värdige tjänare, men jag fick
snart klart för mig, att det han straffades för, var
egentligen att han ramlat. Att han var drucken, betydde
ej så mycket. Sådant kunde ju inträffa emellanåt.
Alen hans fall hade stört den inverkan på sinnena,
som gudstjänsten borde hafva, därför var han
straffvärd. Om man nu af detta kan sluta till att den
sed
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
